lillapillerill

Visst är det lustigt när man blir så kränkt att man nästan tror att det är ett skämt? Ni vet, man tror inte att det är sant, när man misstagit sig så på någon person. Typ en vän kanske, som sedan visade sig inte vara någon vän.
Man har ändå delat tankar, idéer och känslor med någon som inte... Som inte helt enkelt.
Det måste nästan kännas lika illa att bli bedragen av en vän, som av en partner. I alla fall om man lämnat ut sitt hjärta.
Jag blir så arg på folk som sviker. Det enda som är värre än folk som sviker mig är folk som sviker mina älskade. Familj. Vänner. Dessutom helt kallt.

Det här med att vara manipulativ, kall och beräknande har alltid fascinerat mig. Kanske på grund av att jag själv är ungefär lika svårläst som en bok för barn. Och jag känner. Och har extremt lätt att välja sida och vara lojal (ibland fortsätter jag med detta efter att hotet mot den jag valt att stödja gått över, med resultatet att jag blir besviken på föremålet för min lojalitet).
Under mitt korta liv har jag ett par gånger mött människor som behärskat konsten att bara stänga av, klippa, utan att lösa något eller ens ge en förklaring. Om man någon gång har träffat mig och vet att jag älskar att analysera och lider av brist på fakta vet att det är något som plågar mig extremt. Samtidigt som det fascinerar.
Vad styr dessa människor? Är det någon form av stolthet jag inte känner till?

Själv måste jag nästan konstant ha sista ordet. Detta har blivit bättre med åren.
Om det är någon tröst för likasinnade så blir det bättre med åren. Jag har börjat lära mig att rycka på axlarna och känna att människor som kan vara så kalla inte har någon plats i min värld. Jag har inte längre samma intresse att analysera dem, även om jag gör det till viss del fortfarande.
Men tack vare goda vänner börjar jag landa på en plats där jag känner att det är andras förlust om de inte behåller mig i sina liv. Jag är faktiskt en ganska bra vän, och en underhållande person.
Jag har min familj nu, så jag kan inte längre göra allt jag gjorde förut.