lillapillerill

Idag hade jag en kär gammal väninna på besök. Eller gammal och gammal, hon är ett år yngre än mig, men vi har känt varandra sedan jag gick i åttonde klass. Hon hade precis varit ute på en första träff och var sådär sprallig som man kan vara när man mött en ny person men man inte riktigt vet vart det kommer leda än.
Hon skrattade och log och verkade stolt över sitt mod och nyfiken på sin framtid. Jag analyserade situationen och utbrast sedan "Men j-klar, jag lever ju genom dig. För jag fnittrade och flamsade och hade fjärilar i magen.
Sådär som det är när allt är nytt. Och förmodligen kommer jag inte få uppleva det igen.
Typiskt att man skulle hitta någon man fastnade för redan som sjuttonåring.

Missförstå mig rätt. Jag älskar min sambo och vår son. Och det är underbart att prinsessan fick sin prins och allt det där. Problemet är nog att jag inte är någon prinsessa. Och jag undrar vad som ska hända nu? Vad ska jag sträva mot och varför? För under berg av blöjor och nerspydda tröjor känns livet faktiskt inte som någon saga.
Man verkar aldrig kunna få reda på vad som händer sen, efter att de lyckliga älskande fått varandra. Jag kanske är söndermatad med amerikanska "lyckofilmer" där alla problem är lösta när de förälskade får varandra.
I verkliga livet är det inte fullt så enkelt. Nya problem börjar där de gamla tar slut. Det blir slentrian, gräl om pengar och tjafs på grund av trötthet.

Borde egentligen inte det lyckliga slutet komma vid döden? Men vad ska jag då sträva mot nu? Jag har min familj, min utbildning. Ska jag bara fortsätta bygga på dessa? Borde det inte finnas mer?
Om det inte gör det, sörjer jag mitt lyckliga slut. För jag vill också känna mig pirrig igen.
Faktiskt. Det är förmodligen dumt. Men så är det.