Kvinnors oförklarliga godhet...
Jag minns tiden när jag var liten. Med en mamma som verkligen tog hand om allt. Hon såg till att det fanns mat hemma, att vi hade kläder, att vi åt, borstade tänderna osv. Hon såg till att allting fungerade och missade nog ibland att ta sig tid att ta hand om sig själv. För det är svårt att hinna med alla, och vi kvinnor verkar ha lätt för att prioritera bort oss själva. Män däremot, gör det inte på samma sätt. De tillgodoser sina egna behov först, sen tar de hand om någon annan.
Här hemma till exempel, om jag behöver gå på toaletten och sonen bara skriker, slutar det tyvärr med att man har honom i knät:S inte alltid så kul. Mackan år på toa först och tar sen upp barnet.
En så liten men tydlig sak.
Hur kommer det sig att kvinnor väljer bort sina egna behov när män inte gör det? Jag kommer ihåg att Mackan kände sina egna saker först till och med vid förlossningen, då han bad min mamma om en huvudvärkstablett. Själv brukar jag liksom sluta ha ont, när jag ser någon annan ha ondare.
Frågan är kanske om detta är betingat genom uppfostran, eller om det är biologiskt? För ett par år sedan skulle jag bara ha skyllt på samhället och uppfostran, men jag tror inte lägre att det är så enkelt. Jag har nämligen blivit värre sedan jag blev mamma. Det är helt plötsligt ännu lättare att se till alla andra. Jag har börjat äta enligt LCHF principen med resultatet att jag kan se till att det finns mat till mina killar, men glömma mig själv. Jag som alltid skrattat åt folk som pratat om att glömma bort att äta. Helt galet.
Jag tror dock att kvinnors oförklarliga godhet är nödvändig för vår arts överlevnad. Jag önskar fortfarande varje dag att folk ska ta hand om mig på samma sätt, se mina behov främst. Men det viktigaste är att min kära har det bra. Det är rätt fantastiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är rätt att det är på detta vis, jag tycker nog bara att det är tur.
För om alla bara skulle se till sina egna behov, så skulle bara de starkaste överleva. Och jag gillar svagisar :)
Här hemma till exempel, om jag behöver gå på toaletten och sonen bara skriker, slutar det tyvärr med att man har honom i knät:S inte alltid så kul. Mackan år på toa först och tar sen upp barnet.
En så liten men tydlig sak.
Hur kommer det sig att kvinnor väljer bort sina egna behov när män inte gör det? Jag kommer ihåg att Mackan kände sina egna saker först till och med vid förlossningen, då han bad min mamma om en huvudvärkstablett. Själv brukar jag liksom sluta ha ont, när jag ser någon annan ha ondare.
Frågan är kanske om detta är betingat genom uppfostran, eller om det är biologiskt? För ett par år sedan skulle jag bara ha skyllt på samhället och uppfostran, men jag tror inte lägre att det är så enkelt. Jag har nämligen blivit värre sedan jag blev mamma. Det är helt plötsligt ännu lättare att se till alla andra. Jag har börjat äta enligt LCHF principen med resultatet att jag kan se till att det finns mat till mina killar, men glömma mig själv. Jag som alltid skrattat åt folk som pratat om att glömma bort att äta. Helt galet.
Jag tror dock att kvinnors oförklarliga godhet är nödvändig för vår arts överlevnad. Jag önskar fortfarande varje dag att folk ska ta hand om mig på samma sätt, se mina behov främst. Men det viktigaste är att min kära har det bra. Det är rätt fantastiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är rätt att det är på detta vis, jag tycker nog bara att det är tur.
För om alla bara skulle se till sina egna behov, så skulle bara de starkaste överleva. Och jag gillar svagisar :)
Kommentarer
Postat av: Sara
Men det är ju dokumenterat att par ofta lever väldigt jämställt i Sverige i dag, fram tills att de skaffar barn. Detta behöver inte alls ha biologiska grunder, utan kan i ställer handa om inlärda mekanismer som tidigare varit delvis latenta men som kommer fram i och med förändrade levnadsförhållanden. Ja, ja.. så länge du inte skriver att "den där Annica Dahlström, hon skriver riktigt vettiga saker" så kan jag känna mig lugn.. :D
Trackback
