lillapillerill

Tystnaden lägger sig i lägenheten. Det enda som hörs är ljudet av en rockskiva på låg volym. Solens strålar tvingar sig in genom persiennerna. Stämningen är...avslappnad. Vad beror det på? Vad är fel? Vad saknas i bilden?
Jo, bebin förstås. Den vilda lilla bebin som härjar och rullar omkring. Han sover. Och jag får vara lugn.

Nu är det givetvis så att jag älskar mitt barn. Men på gott och ont har han börjat visa kärlek tillbaka. Detta genom våldsamma kyssar med ett fast grepp om mitt nackhår. Helst vill han att jag ska ha honom i famnen hela tiden, eller åtminstone ha en konstant ögonkontakt. Ve mig om jag vänder ryggen mot honom och diskar eller ännu värre, lämnar rummet för att gå på toa. Han vill vara hos sin mamma mest hela tiden. Och klappa (läs slå) henne, killa (läs klösa) henne och pussas (läs gnaga). Typiskt mig att fostra ett så brutalt barn.
Imorse väckte han mig genom att dra mig i håret och slå mig på kinden. När jag vaknade applåderade han. För han har lärt sig att klappa händerna, så, så fort han gör något bra (eller dåligt) tittar han uppfodrande på mig och applåderar sig själv.

Som tur är har han fortfarande lätt till skratt så dessa ömhetsbetygelser varvas med flams och trams. Han har världens härligaste skratt.

Men nu sover den lilla. Och jag är en dålig mamma. Som njuter. Njuter. NJUTER av stundens frid.