lillapillerill

Ibland tror jag att min son är djävulen i förklädnad. Faktiskt. Jag vet att det låter helt löjligt... Men när han går längs med soffan mot mig med ett stort leende, jag lutar mig fram mot honom ler... Väntar på kramen som aldrig kommer. Istället får jag en smäll!
Va fan....

En gång sa någon till mig att små barn gör som de ser vuxna göra. Men jag går ju inte omkring och slår folk precis. Min lilla Teodor är visst lik mig till personligheten redan för jag tror att han gör saker för att vara rolig.
När han började slå mig (jag vet att meningen är skrattretande) så skrattade vi nämligen. Han var bara sex månader och det var ju så gulligt när han försökt klappa fint... Visst.

Min andra teori är att det är något genetiskt eftersom hans far tydligen "klappade" folk sådär trevligt i flera år. Jag undrar dock om ett sådant beteende verkligen kan vara genetiskt betingat? Är det ens möjligt?

Den tredje teorin är att han är djävulen i förklädnad. De brukar jag ofta tro på småtimmarna när han håller oss vakna. (Läs mig) För efter vi flyttat över vilden i vår säng nyper han min mage med tårna. Vänder jag mig om sparkar han mig i ryggen. Och skulle jag våga mig på att förflytta mig utom hans räckvidd bestämmer han sig för att ligga och tjuta så att ingen får sova. Optimalt.