lillapillerill

Jag skrev två deppiga inlägg och blev trött på mig själv. Jag saknar tonårens kämpanda, hur man drev på sig själv. För att bryta sig fri.
Och sedan fastna i något annat. Något nytt. När blev livet ett hjul av måsten och rutiner?

Japp, då var man vuxen. Tillbringade lördagkvällen med att möblera om i barnrummet inför julen. Vohooo!! Jippie... Eller moget i alla fall. Söndagen tillbringar man med att leka med sitt barn, städa (eller snarare plocka) och hoppas på att någon ska titta över på en kopp kaffe. Hmmm. Jag är nog inte bara vuxen, kanske till och med på gränsen till pensionen... Julen kommer, alla pengar försvinner. Jag som hade hoppats på ett frisörbesök...
Men jag är mamma. Då är det okej att komma sist? Eller?
Jag undrar om det är någon hormonell obalans som gör att man slutar ta hand om sig själv och istället lägger all sin energi på de man har runtomkring sig? Jag vill ju att någon ska komma så jag får någon att rå om lite.
Istället för att passa på att fixa naglarna och göra lite yoga (som min stela rygg verkligen skulle behöva).
Hur kommer det sig att jag inte orkar det som rör mig själv? När jag orkar annat...
Jag hoppas verkligen att svaret ligger i hormoner. Värre är det om det ligger i genusfrågan och könsroller.
För då känns det svårare att förändra.
Jag skulle bara vilja få någon ego medicin utskriven, någon som vet någon?

Jag antar att det handlar om att inte ge upp, och prioritera. Så det blir mitt löfte till mig själv detta underbara jullov med snö snö SNÖ! Vara lite ego;)
Pyssla om mig själv, försöka hinna både mig och Teodor...
Jag ger inte upp. Jag ska hitta balansen!