lillapillerill

Jag trodde på allvar att jag hade koll. Det låter kanske inte så troligt med tanke på mina andra inlägg...
Men jag trodde det.
Jag trodde att det skulle räcka om jag pallade upp med kuddar på sidan om den lilla, så att han inte kunde rulla åt det hållet. Jag trodde också att han skulle säga till om han vaknade. Jollra lite kanske. Skrika. Gnälla.

Men oj vad jag underskattade min bebis. Av en slump gick jag in i sovrummet just i rätt sekund. Och hann precis fånga honom innan han rullade ner på golvet. Ungen hade rullat en hel säng på diagonalen!
Hur mycket ska man behöva palla upp egentligen?
Efter att jag fångat honom och mitt hjärta slog i 180 förmanade jag honom, som av en reflex. Arbetar man som lärare så gör man liksom. Då börjar den lilla rackaren skratta åt mig...
Vad tar man sig till med en sex månaders bebis, egentligen?

Då så, feberfri och frisk igen och var nästan, nästan tvungen att uppsöka en akutmottagning i alla fall.
Jag börjar undra när någon ska ringa på dörren och plocka ifrån mig den lilla, för seriöst, på sex månader har jag:
Tappat honom ur vagnen
Förmodligen missat att har haft tre dagars feber eftersom jag trodde att han bara haft det en dag,
de röda prickarna säger annorlunda.
Förlorat bröstmjölken
Släpat runt honom i diverse köpcentrum och matvarubutiker
och låtit honom träffa dagisbarn
Trots att det går RS virus denna vinter
Låtit honom titta på tecknat med mig
Låtit honom ligga på rygg eftersom han hatar att ligga på mage
Inte köpt något andningsalarm
Låtit honom sova på mage på mig
Det finns mängder med saker som man bör göra med barn. Jag undrar bara varför man som mamma kvävs av dåligt samvete när det inte verkar utföras någon form av kontroll?