lillapillerill

Nej, nu blir jag tokig.
Galen faktiskt.
På kvinnan. Då mina vänner snackar om sina dåliga män brukar jag ibland skämtsamt säga "Män! Det enda som är värre än män är kvinnor!" jag tror att jag måste sluta med sådant eftersom det verkar som om kvinnan är sin egen värsta fiende.
Tänk på saken, ibland är ens vänner ens egen värsta kritiker.
Alldeles för många gånger i livet har de vänner jag ansett mig stå nära huggit mig i ryggen. Det har alltid varit vid tillfällen då jag själv känt mig osäker och svag.
Jag minns på gymnasiet, precis efter att jag träffat min sambo, jag kände mig annorlunda. Det var mitt första seriösa förhållande. Jag hade aldrig tidigare ens varit intresserad av att ha ett förhållande eftersom det kändes så.... stereotypt liksom. Jag levde enligt principen ensam är stark.
Nu kommer jag bort ifrån ämnet, då i alla fall sa en av mina vänner till mig att jag blivit så självupptagen. Och det knäckte mig nästan. Då jag lunchade med en annan vän bestämde jag mig för att ventilera detta, och denna vän höll med den tidigare... Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv!
Sedan passerar viss tid, jag funderar, stärker mig själv och bestämmer mig för att jag bara är delaktig i ärliga relationer.

Väninnan från lunchen sjöng på en vårkonsert senare det året. Hon misslyckades med att hålla tonen vid ett par tillfällen, förmodligen på grund av nervositet. I det stora hela lät det fint men det var någon annan som var kvällens stjärna om jag säger så. Då konserten slutat och jag står med resterande personer i tjejgänget och möter min sjungande väninna är jag rungande ärlig (jag trodde att det var det vi skulle vara). Det var ett stort misstag.
Den självupptagna Camilla var från och med denna stund osams med hela tjejgänget.
Inte ens ärlighet kunde vara jämställt mellan oss väninnor. Eller kanske bara inte mellan dem och mig.

Ofta funderar jag på om det helt enkelt är mig det är fel på. Jag är medveten om mina brister och saknar inte självdistans. Jag har alltid kunnat skratta åt mig själv. Jag har alltid lidit av vild fantasi och testat sanningens gränser. Men det är jag. Och jag tänker inte skämmas.
Jag har en handfull äkta vänner. Ibland dem finns en tjej som inspirerar mig. Hon framhäver sig själv och ber inte om ursäkt för sina brister. Om vi blir osams grälar vi. Och vi säger vad vi tycker. Hon tycker att hon är fantastisk på alla sätt och vis. Och hon säger det. Jag gillar det, hon har alla de positiva egenskaper som man ofta finner hos män.
Andra kvinnor blir såklart tokiga på henne. De tål henne oftast inte.
Hur kommer det sig att en man som lyfter upp det bästa hos sig själv ses som självsäker och en kvinna som gör samma sak ses som skrytsam? Eller mallig.
Och vilka är det som talar illa om kvinnan som framhäver sina egna positiva egenskaper. De är samma personer som dyrkar mannen som gör det. Andra kvinnor.
Tänkvärt. Jag tror inte jämställdhet mellan kvinnor och män kan existera om inte jämställdhet mellan kvinnor börjar existera. Varför är det så viktigt för många av oss kvinnor att vara bättre, smartare, snyggare än andra kvinnor?