Shopoholic?
Hmm... Jag undrar, skulle han inte vara jättesöt i denna tröja?
Mitt liv har förändrats. På allvar. En gång i tiden shoppade jag loss som en tok till mig själv, så ofta jag kunde.
Numer applicerar jag denna köphunger på mitt barn.
Jag verkligen storkonsumerar, både struntsaker och kläder. Jag tänker efter sju gånger innan jag köper något till mig själv, men när det gäller Todden åker saker nästan av sig själv ner i shoppingbagen.
Jag kan inte bara anklaga mitt föräldraskap för skiftningen i mitt shoppingintresse. Det började tidigare än så. Vid någon punkt i mitt förhållande slutade jag köpa kläder och saker till mig själv och började handla till Markus istället.
Jag tror det var när jag började gå upp i vikt...Jag kände mig helt enkelt inte värd saker längre, eftersom jag var fet. Trodde jag i alla fall. Jag vägrade köpa saker i en större storlek än jag tidigare haft och envisades istället med att ständigt köpa för små kläder... Inte klokt egentligen. Men jag såg ett värde i hur mager jag borde vara.
Det är så otroligt synd att visdomen kommer så sent. Precis efter förlossningen kunde jag inte ha kläder på de "vanliga" avdelningarna längre och jag blev helt förstörd. Överallt stod det om att man som humörhöjare skulle köpa sig ett par byxor som satt perfekt etc. Så jag satt hemma och stortjöt för det fanns ju inga byxor som satt perfekt.
Nu, när det finns det igen får jag ständigt påminna mig själv om att jag är värd kläder som jag trivs i.
Det händer visserligen fortfarande att jag köper ett par byxor som jag knappt kan ha, men jag har slutat köpa dem så små att jag inte får upp dem över rumpa och höfter. Viktnedgången jag behöver ägna mig åt handlar mer om min hälsa, därför kan jag tillåta mig själv att låta det ta tid.
Och jag har lärt mig, att älska att jag är kurvig, trivas med min kropp. I alla fall såpass mycket att jag tillåter mig att shoppa. För i tider av finanskris bör vi som konsumenter väcka vår inre shopoholic, och dra vårt strå till stacken för att få ekonomin på fötter igen. :)
Mitt liv har förändrats. På allvar. En gång i tiden shoppade jag loss som en tok till mig själv, så ofta jag kunde.
Numer applicerar jag denna köphunger på mitt barn.
Jag verkligen storkonsumerar, både struntsaker och kläder. Jag tänker efter sju gånger innan jag köper något till mig själv, men när det gäller Todden åker saker nästan av sig själv ner i shoppingbagen.
Jag kan inte bara anklaga mitt föräldraskap för skiftningen i mitt shoppingintresse. Det började tidigare än så. Vid någon punkt i mitt förhållande slutade jag köpa kläder och saker till mig själv och började handla till Markus istället.
Jag tror det var när jag började gå upp i vikt...Jag kände mig helt enkelt inte värd saker längre, eftersom jag var fet. Trodde jag i alla fall. Jag vägrade köpa saker i en större storlek än jag tidigare haft och envisades istället med att ständigt köpa för små kläder... Inte klokt egentligen. Men jag såg ett värde i hur mager jag borde vara.
Det är så otroligt synd att visdomen kommer så sent. Precis efter förlossningen kunde jag inte ha kläder på de "vanliga" avdelningarna längre och jag blev helt förstörd. Överallt stod det om att man som humörhöjare skulle köpa sig ett par byxor som satt perfekt etc. Så jag satt hemma och stortjöt för det fanns ju inga byxor som satt perfekt.
Nu, när det finns det igen får jag ständigt påminna mig själv om att jag är värd kläder som jag trivs i.
Det händer visserligen fortfarande att jag köper ett par byxor som jag knappt kan ha, men jag har slutat köpa dem så små att jag inte får upp dem över rumpa och höfter. Viktnedgången jag behöver ägna mig åt handlar mer om min hälsa, därför kan jag tillåta mig själv att låta det ta tid.
Och jag har lärt mig, att älska att jag är kurvig, trivas med min kropp. I alla fall såpass mycket att jag tillåter mig att shoppa. För i tider av finanskris bör vi som konsumenter väcka vår inre shopoholic, och dra vårt strå till stacken för att få ekonomin på fötter igen. :)
Kommentarer
Trackback
