lillapillerill

Det händer mycket i världen just nu, kanske händer ännu mer i livet?
Jag vet att mitt liv förändrats totalt de senaste månaderna. Jag har blivit mamma.
Först och främst vill jag skriva att min son snart är sex månader och jag är fortfarande inte alltid säker på att han verkligen finns. Att han är här för att stanna liksom. När han sover på dagarna kunde jag i början "glömma" att jag hade fått barn.
Och ändå gjorde han mig lycklig. Och osäker på livet.

Första gången jag insåg att allt var förändrat för all framtid var den 2 januari, då han fyllt dryga fyra månader. Vi var ute på en ö i Stockholms skärgård, Möja, och skulle lyfta upp barnvagnen på öns buss för att ta oss hem då den lilla föll ur vagnen.
Jag glömde allt, glömde att jag varit kissnödig, glömde det liv som existerade utan mitt barn och kände bara en skärande smärta genom hela kroppen.
Tänk om jag hade skadat mitt barn? Mitt lilla liv.
Vi åkte in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag minns att jag satt i korridoren och grät. Jag såg alla andra som satt med sina sjuka barn och det enda jag kunde tänka var "snälla låt mitt barn må bra, jag struntar i om de andra barnen är döende, bara se till att mitt lilla liv mår bra".
Så förändrades jag. För jag tror inte jag någonson har kunnat vara så självisk tidigare.
Som tur är klarade han sig bra, ingen hjärnskakning och bara lite skrapsår.

Allt jag gör nu, är för min son. Jag vill vara frisk för honom, leva för honom, må bra för honom.
Och nästa vecka ska han lämnas till min mor över natten, hon ska vara barnvakt och jag är redan orolig.
Vad gör dessa känslor i min kropp? Varför har jag blivit så knäpp?
Från början trodde jag att det bara var amningshormoner, men mjölken är borta och jag är fortfarande  tokig.
Det går ett par dagar och jag börjar känna mig som en människa, jag vill läsa böcker och hitta tillbaka till livet.
Sedan får den lilla feber och jag blir hysterisk igen.
Hur kan detta vara normalt?