lillapillerill

Undrar mycket över vänner.
När man gick på gymnasiet betydde ens vänner allt för en. Sedan skaffade de och man själv som regel pojkvänner som då blev viktigast i livet. Sedan får man barn och då kan man helt plötsligt dela upp sina vänner och bekanta i två kategorier, de med barn och de utan.

Jag hade inte en aning om att det var så laddat. De vänner man har som har egna barn vet precis hur allting ska skötas och göras, de säger till en att man är fånig när man undviker att ge sitt barn allt med salt i, att man är överbeskyddande och att man ska göra på precis samma sätt som de eftersom deras barn överlevde och mår bra. Hela hetsjakten känns som deras eget sätt att bekräfta att de är fantastiska föräldrar. Problemet är att alla måste få vara fantastiska på sitt eget vis. I alla fall måste jag få vara det på mitt.

De vänner man har som inte har barn, det är en helt annan femma. Oftast försöker jag nog måla upp en bild som visar att livet inte förändras så mycket när man får ett barn. Jag försöker desperat visa att jag fortfarande är samma person.
Problemet är att jag inte är det.
Jag är pjoskig, fånig och tänker mest på min bebis och min familj hela tiden.
Jag undrar hur vi ska bli ett bra team, hur jag ska skapa en trygg miljö i hemmet.
Och jag har ont. Ont efter sviterna av en graviditet. Jag är emotionell och orolig. Varenda dag är jag övertygad om att jag ska bli övergiven, eller att jag inte ska få något jobb efter föräldraledigheten.
Jag oroar mig över min relation till min sambo, eftersom min kropp inte känns som min längre. Den verkar tillhöra någon annan.

Framförallt känner jag mig dålig eftersom jag inte passar in i mallen längre. Jag känner mig varken som en mamma eller en barnlös. Mamma kläderna är för stora, de jag hade innan graviditeten är för små. Jag är inte en supersnygg och spacklad morsa, jag är inte heller en som inte bryr sig alls om sitt utseende.
Jag vet inte allt om barn. Jag vet ingenting om livet längre.
Och det skrämmer mig.