Filosofi
Camilla undrar över balansen mellan "bra" och "dåliga" saker och om man verkligen får vad man förtjänar? Eller om livet bara är orättvist? Eller om det är både och? Det kanske faktiskt är så att det är orättvist att man får vad man förtjänar, eller något...
Jag funderar givetvis på detta eftersom jag befinner mig i en helt surrealistisk tillvaro. Hela dagarna bär jag på en annan människa, som för tillfället inte gör mycket annat än slår mig. Hårt i ansiktet. Efter det skrattar denna märkliga person, eller gallskriker. Inget avslöjar i förväg vilket av de båda det blir... Frustrerande.
Då frågar jag ofta mig själv vad jag gjort för att förtjäna detta.
Sen, eftersom denna människa råkar vara en liten bebis så skrattar den glatt när jag kommer in i samma rum. Ler stort när jag tar upp honom i famnen och beundrar mig när jag sjunger "Imse vimse spindel", undrar jag igen vad jag gjort för att förtjäna detta.
Med den lilla är det fantastiskt väl avvägt, balansen är oftast total. Kanske för att man helt skulle förlora förståndet annars. De andra sakerna i världen tycker jag nog inte är lika väl avvägt. Vissa år förlorar man alldeles för många människor, eller så känns det som om allt går snett. Som jag sa till min fantastiska syster en gång på skämt, efter att hon kläckt ur sig "det är inte min dag idag" så svarade jag "det är inte mitt år i år".
Man kan ju bara hoppas att det går jämt upp till slut, men just nu är jag ganska frustrerad över att så många mår så dåligt....
Jag funderar givetvis på detta eftersom jag befinner mig i en helt surrealistisk tillvaro. Hela dagarna bär jag på en annan människa, som för tillfället inte gör mycket annat än slår mig. Hårt i ansiktet. Efter det skrattar denna märkliga person, eller gallskriker. Inget avslöjar i förväg vilket av de båda det blir... Frustrerande.
Då frågar jag ofta mig själv vad jag gjort för att förtjäna detta.
Sen, eftersom denna människa råkar vara en liten bebis så skrattar den glatt när jag kommer in i samma rum. Ler stort när jag tar upp honom i famnen och beundrar mig när jag sjunger "Imse vimse spindel", undrar jag igen vad jag gjort för att förtjäna detta.
Med den lilla är det fantastiskt väl avvägt, balansen är oftast total. Kanske för att man helt skulle förlora förståndet annars. De andra sakerna i världen tycker jag nog inte är lika väl avvägt. Vissa år förlorar man alldeles för många människor, eller så känns det som om allt går snett. Som jag sa till min fantastiska syster en gång på skämt, efter att hon kläckt ur sig "det är inte min dag idag" så svarade jag "det är inte mitt år i år".
Man kan ju bara hoppas att det går jämt upp till slut, men just nu är jag ganska frustrerad över att så många mår så dåligt....
Kommentarer
Trackback
