lillapillerill

Ibland blir jag så förbaskat trött på att äta middag ensam. Laga mat, se till att lillkillen käkar. Sen diska på det.
Jämställt. Men visst.
Jag tror i och för sig att det blir lite på automatik, att den som är hemma mest, i den miljön, ser till att det är fräscht. Motsägelsefullt nog har jag hört flera män säga att de minsann inte tänker hålla på och fixa hemma när de är pappalediga. Då ska de umgås med barnet.

Jag har kommit på mig själv med att hela tiden försöka se till så att Mackan kan vara med Todden när han är ledig. Jag har svårare att se till att han kan hjälpa till hemma. För det är så viktigt för mig att han ska få chansen att vara en så bra pappa som möjligt... Fråga är om någon ser till att jag är en bra mamma. Nu sitter jag med fisken i ugnen, ungen i knät och bloggar. Istället för att vara pedagogisk och fantastisk.

Dagens fråga är varför så många (framförallt kvinnor) ställer så höga krav på sig själva och ser till att de ansvarar för allt?
Jag menar, egentligen orde väl Markus och Teodors relation vara deras problem?
Men det finns något naturligt i mig som gör att jag funderar över och gör mitt bästa i dessa saker. Är det min uppfostran? Är det samhällets fostran?
Eller är det helt naturligt biologiskt?
Nu är min middag klar :)