Kärlek gör ont
Nu i mittsommarens frånvarande värme ges det alldeles för mycket tid att tänka. Särskilt eftersom min sambo återgått till arbetet efter sin alltför korta semester. Då blir jag strandad, igen.
Och undrar varför det nästan alltid gör så ont att älska?
När lilla Todden föddes älskade jag honom bokstavligen så mycket att det gjorde ont. Det värkte i hjärtat bara jag såg på honom. Jag har ett vagt minne av att det var så jag kände för Mackan också, i början.
Sina vänner och sin familj älskar man i övrigt inte så mycket att det gör ont :P förutom när någon av dem mår dåligt eller man vet att de blivit besvikna på en.
Det spelar egentligen ingen roll om de är berättigade att vara besvikna på en.
När de inte mår okej, då gör kärlek ont.
Och ingen mår okej, jämt. Det händer ju alltid saker. Följaktligen kommer denna kärlek alltid göra ont.
Även barns kärlek gör ont har jag märkt. Ena sekunden har jag en feberhet sjukling i min famn och det gör ont i hela min kropp av oro. I nästa sekund blir jag påpucklad av en vild bebis som slår mig så hårt i ansiktet att jag börjar gråta.
Why?
Dags för uppfostran säger de man känner som har barn. Så jag säger tll på skarpen, då börjar det lilla livet gråta så han skakar. Hur sjutton ska jag klara detta?
Hur jag än gör så gör det ont att älska...
