lillapillerill

Kvinnor och män. Män och kvinnor. Relationer, jag blir inte klok på dem. Kvinnor är oftast de som verkar må sämst i sina relationer. Nosar man lite närmre verkar det ofta bottna i att vi saknar en god relation till oss själva. Är det möjligt att vi projicerar våra egna komplex på de vi är tillsammans med?

Jag minns en gång när jag ville att jag och Mackan skulle börja träna tillsammans. En vecka gick och det fungerade bra, sedan vekade det som om vi båda liksom väntade på att den andra skulle släpa med oss till gymmet. Och när han inte tvingade mig blev jag rasande. Jag kommer ihåg att jag kallade honom lat (mitt eget värsta komplex).
Nu tränar vi igen. Jag måste erkänna att det är jag som styr upp och planerar, så att vi båda sa få våra tider. Det stör mig lite, men inte så mycket nu när Todden finns. Det hela måste liksom styras upp om han ska ha friska föräldrar som lever länge. Sen är jag kanske mer motiverad nuförtiden.

När man själv känner sig lite låg, eller jag, så skapar jag problem i min relation, eller jag lyfter fram problem som man kanske kan leva med, kanske inte. Är detta bara något jag projicerar? Om jag inte är nöjd med mig själv, kanske det ibland är lättare att bli arg på någon annan. Att allt kanske bara kan få vara någon annans fel.
För det är jobbigt att ta ansvar för sig själv. Och sitt mående. Skitjobbigt.

Jag tänkte på det när Michael Jackson dog. Jag kände inte honom, men älskade musiken när jag var liten. Och har liksom alltid gillat Michael. Min första konsert var Dangerous konserten på Stadion -93. Så när jag hörde om hans död gick luften ur mig. Massive destruction. Särskilt med tanke på att han var yngre än min mamma.
Men det var ju inte okej att gå omkring och böla över det. Så jag bråkade lite istället. Inte lika skämmigt...
Men hur knäpp är jag?