lillapillerill

Detta blir ett ganska flummigt inlägg, som kanske är svårt att förstå om man inte pratar med mig varje dag och hör min ilska... Jag tror jag har förlorat slaget, men jag tänker inte ge upp kriget.

Varför är alla dessa kvinnor så otroligt lättimponerade av smalhet? För många tjejer innebär att vara smal lycka. Och det gör mig så förbannad. Är jag mindre lyckad för att jag får kämpa? För att jag inte alltid klarar det så bra?
Jag gick upp mycket med Teodor. Jag har fortfarande mycket kvar (12 kg) som jag kämpar med. Men det är svårt, för jag är så otroligt trött hela tiden. Idag skulle jag tränat men jag blev för trött. Som vanligt.
Innerst inne vet jag att det bästa är att låta det ta den tid det tar... Jag kan inte skynda på detta utan att bli knäpp.
Men jag önskar att jag alltid orkade försöka.

För annars förlorar jag slaget. När andra kvinnor ser på mig, ser de inte en lyckad kvinna. Eller, det kanske bara är jag själv som ser det så. För avunden kommer alltid, när man ser snygga bilder på folk. Det spelar ingen roll vad de gör, eller om det egentligen är sunt. Jag har ändå förlorat slaget. För jag försöker göra detta på ett hälsosamt sätt.
Jag provade low carb-high fat, men jag blev knäpp. Började glupa i mig godis istället, eftersom jag kände saknad efter en vän. Men det är en lång, förmodligen patetisk historia som jag inte vill dra här. Det är bara sorgligt när man inte står någon så nära som man tror...
Och när jag blir ledsen och samtidigt lider av kolhydratbrist blir det panik. För jag blir glad av pasta. Jag älskar mat!!
Jag är trött på att låtsas något annat. Så slaget är förlorat. Jag är visst inte sådär jävla lyckad.
Men efter att jag skrivit detta så struntar jag i det.

För jag tänker fortsätta mitt krig. Och försöka finna lyckan. Utan att nödvändigtvis vara ytlig.
Sådär.