Ansiktsboken
Bara en fråga, vad är egentligen syftet med fb? Jag gillar tanken på att hålla kontakten med gamla kompisar oc så men situationen blir ju helt mobbad. Det finns två scenarior som hör till vanligheten och som faktiskt retar gallfeber på mitt lyckliga jag.
1.Man hittar en gammal vän och blir superglad, addar personen, får gensvar och skriver något till denne. Sen får man inget svar.
2.Man blir hittad av en gammal vän, blir jätteglad, skriver något till denne och får sen inget svar.
Är det så mycket status i antalet vänner? Seriöst, jag blir bara irriterad. Om jag ska vara ärlig så har jag enligt fb 179 vänner. Men det borde heta bekanta. För vänner, det har jag bara ungefär fem stycken. Och det räcker.
Dessa fem vänner är så fantastiska att de ger mig all status i världen. För de hjälper mig att finna lyckan. Varje dag i allt jag gör.
Så varför blir jag ledsen eller arg över att bara vara ett nummer i någons lista?
Jag tror att det beror på min dramatiska läggning. Helst av allt är jag vän eller fiende. Det suger faktiskt att bara vara... ingenting. Det är som att ha ljusbrunt hår. What's the point? Vanligt. Tråkigt.
Hmm... Har faktiskt den hårfärgen just nu. Men tänker bli lilahårig snart.
Eftersom jag hela livet har fått höra att jag är annorlunda och konstig, så blir världens värsta sak för mig att vara vanlig. Tråkigt. Och egentligen rätt larvigt. För jag bryr mig inte om om andra tycker att jag är tråkig. Egentligen.
Men är man en dramaqueen så är man :)
1.Man hittar en gammal vän och blir superglad, addar personen, får gensvar och skriver något till denne. Sen får man inget svar.
2.Man blir hittad av en gammal vän, blir jätteglad, skriver något till denne och får sen inget svar.
Är det så mycket status i antalet vänner? Seriöst, jag blir bara irriterad. Om jag ska vara ärlig så har jag enligt fb 179 vänner. Men det borde heta bekanta. För vänner, det har jag bara ungefär fem stycken. Och det räcker.
Dessa fem vänner är så fantastiska att de ger mig all status i världen. För de hjälper mig att finna lyckan. Varje dag i allt jag gör.
Så varför blir jag ledsen eller arg över att bara vara ett nummer i någons lista?
Jag tror att det beror på min dramatiska läggning. Helst av allt är jag vän eller fiende. Det suger faktiskt att bara vara... ingenting. Det är som att ha ljusbrunt hår. What's the point? Vanligt. Tråkigt.
Hmm... Har faktiskt den hårfärgen just nu. Men tänker bli lilahårig snart.
Eftersom jag hela livet har fått höra att jag är annorlunda och konstig, så blir världens värsta sak för mig att vara vanlig. Tråkigt. Och egentligen rätt larvigt. För jag bryr mig inte om om andra tycker att jag är tråkig. Egentligen.
Men är man en dramaqueen så är man :)
Kommentarer
Trackback
