Är detta tiden?
Hoppfull och poetisk, skeptisk och melodramatisk. Allt samtidigt så klart. Vad vore livet om man bara kände en känsla i taget? Jag har haft otrolig flyt de senaste dagarna, vi fick drömlägenheten och jag ska få en ny guldfärgad mobiltelefon :) Prylgalen. Och, istället för att njuta av flytet undrar jag bara hur länge det varar. Var på rusta och handlade lite, och när jag kom hem så visades Blur top 40 på mtv two, sedan 90's fever på vh1.
Med andra ord har jag skuttat omkring och sjungit och dansat i ett par timmar nu. Sen kom det över mig, pessimissmen... (Pinsamt om jag stavat det ordet fel nu). Jag undrar vad som ska gå snett. Betyder detta att jag aldrig kommer bli anställd igen? Eller hanka mig fram på olika vikariat resten av livet? Eller drabbas av något värre, livshotande... Eller kommer någon av mina kära tas ifrån mig igen?
Hur kommer det sig att man när det händer jobbiga saker har så svårt att tänka att det kommer bättre tider, när man i lyckliga stunder inte kan låta bli att oroa sig? Det kanske bara är jag...
Jag försöker skratta i stunden, jag hade glömt hur rolig vanilla ice var! Haha... Underbara 90-tal.
Lillkillen stökar lite förstås, det känns så hemskt att han verkar känna på sig när jag inte orkar, när jag vill vara ifred. Då är han ledsen och pipig och vill bli konstant buren. Är jag så lätt att genomskåda? Jag behöver tänka... Behöver stärka mig själv så att jag orkar vända det som är jobbigt och tungt.
Men det dåliga samvetet tar över. Och ibland blir jag så ångestfylld att jag mår illa. För jag har glömt allt utom att ha en bebis. Att ha en bebis är det enda jag vet. Och jag älskar honom.
Det är bara skrämmande att ha förlorat hela kontrollen över sitt liv.
Så jag vet inte, om detta är tiden för en vändpunkt. För jag har glömt hur man tänker. Hur man fattar beslut. Hur man bara är.
Med andra ord har jag skuttat omkring och sjungit och dansat i ett par timmar nu. Sen kom det över mig, pessimissmen... (Pinsamt om jag stavat det ordet fel nu). Jag undrar vad som ska gå snett. Betyder detta att jag aldrig kommer bli anställd igen? Eller hanka mig fram på olika vikariat resten av livet? Eller drabbas av något värre, livshotande... Eller kommer någon av mina kära tas ifrån mig igen?
Hur kommer det sig att man när det händer jobbiga saker har så svårt att tänka att det kommer bättre tider, när man i lyckliga stunder inte kan låta bli att oroa sig? Det kanske bara är jag...
Jag försöker skratta i stunden, jag hade glömt hur rolig vanilla ice var! Haha... Underbara 90-tal.
Lillkillen stökar lite förstås, det känns så hemskt att han verkar känna på sig när jag inte orkar, när jag vill vara ifred. Då är han ledsen och pipig och vill bli konstant buren. Är jag så lätt att genomskåda? Jag behöver tänka... Behöver stärka mig själv så att jag orkar vända det som är jobbigt och tungt.
Men det dåliga samvetet tar över. Och ibland blir jag så ångestfylld att jag mår illa. För jag har glömt allt utom att ha en bebis. Att ha en bebis är det enda jag vet. Och jag älskar honom.
Det är bara skrämmande att ha förlorat hela kontrollen över sitt liv.
Så jag vet inte, om detta är tiden för en vändpunkt. För jag har glömt hur man tänker. Hur man fattar beslut. Hur man bara är.
Kommentarer
Trackback
