Avundsjuka och att vara missunnsam…
Avundsjuka, det är ett så fult ord. Man ska skämmas om man är avundsjuk på någon annan och den är ett tecken på att man är missnöjd med sitt eget liv. Eller inte!
En bekant till mig ska snart åka till Kina, jag är sjukt avundsjuk. Ändå är jag glad för hennes skull, för den upplevelsen hon kommer att ha.
Fantastiskt.
Avundsjuka för mig är bara något som talar om för någon annan att den personen ska göra/få något som jag vill göra/ha. Jag är till exempel avundsjuk på Markus, för han kan äta hur mycket bullar och bakelser som helt utan att gå upp i vikt. Men men, tur för honom, otur för mig :P Är man uppvuxen med tre syskon är det liksom oundvikligt att bli avundsjuk ibland, men det betyder ju inte att man inte unnar sina syskon framgång. Man älskar dem och vill dem väl. Så försöker jag leva i alla mina relationer.
Avundsjuka behöver inte skada.
Missunnsamhet däremot. Det skadar. I stora drag innebär det att du inte kan unna någon annan något du själv inte har. Man blir till exempel tokarg om den där tjejen man inte gillar blir tillsammans med killen man gillar. Ett typexempel på missunnsamhet i tonåren.
Tyvärr verkar denna missunnsamhet bli värre med åren. Ju äldre man blir, ju mer verkar man irritera sig på om någon annan är mer ”lyckad” än en själv. Kollegor, till och med vänner uppför sig som om de förtjänar bättre än vad man själv gör.
Hur kommer det sig?
Blir vi mer osäkra på oss själva för varje år som går? Vad finns det då för hopp?
Jag trodde att det med åldern skulle komma visdom, inte en ännu större önskan om att höja sin egen status. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste kämpa för att vara bättre än någon annan. Det är kämpigt nog att försöka vara sig själv.
Därför bryter det sönder mig inifrån när andra måste förbättra sig själva på min bekostnad. Jag är knubbig, men lycklig. Jag är en grälsjuk person, men lycklig. Jag är mamma, men lycklig. Jag är fattig, men lycklig.
Detta trots att livet känns jobbigt ibland.
