lillapillerill

Sååå, idag ska jag lämna lillen till sin farmor och farfar och gå ut och äta på en sushirestaurang i gamla stan.
Markus och jag. Själva.
Jag skulle ljuga om jag inte skulle erkänna att det känns lite läskigt. Läskigt att vara ifrån den lilla. Det var länge sedan nu. Hittills är det dessutom bara min mamma som haft honom. Jag är en fjantig, fjompig hönsmamma.
Som konstant försöker finna anledningar att låta bli att lämna bort honom.
Separationsångest, jag tror den är värre för mig än för lillgrabben...
Det roligaste svepskälet jag haft hittills är min galna träningsvärk från mamma-barn gympan igår. Jag ifrågasatte om vi verkligen skulle kunna ha trevligt när jag har sådan ömmande smärta i ryggen. Egentligen gör det skönt ont, men det behöver inte någon veta. Sen tror jag att Mackan är lite krasslig också. Ojojoj...
Jag tramsar, jag vet.

Sen känns det faktiskt lite läskigt att vara helt ensam med Markus också. Det var evigheter sedan. Vad ska vi prata om egentligen, när Todden inte är där?
Har jag hamnat där jag svurit på att inte hamna, har jag lyckats sätta mitt förhållande helt ååt sidan och bara blivit mamma?
Det är dags för mig att ge mig ut i promenadspåret med mina stavar nu, så jag ska försöka klura på detta...
Egentligen tror jag att det bara är det att sonen blivit så charmig på slutet. Det är härligt att vara med honom, han kramas och pussas (även om det mesta är lite för våldsamt för min smak) och tittar på en med en blick full av kärlek.
Hur skulle jag kunna låta bli att bli fånig???