lillapillerill

Jag vill ha ett eget rum. Ett eget rum där jag bestämmer. Där min röra är den enda röran som existerar. Tyvärr innebär vuxenvärlden alltför ofta att man snuvas på sitt egna utrymme. Jag känner mig snuvad, snuvad på en plats där jag får vara ifred, en plats dit jag kan fly och bara vara ifred. Och tänka.
Det suger verkligen att bo med killar.

Jag saknar att smyga in till min syster och prata om hur orättvist allting är. Jag saknar sällskap när jag sminkar mig och hjälp att färga håret. Jag saknar smakråd och förtrolighet. Jag saknar allt rosa. Trots att jag avskydde det när jag levde i det. Jag hatade att aldrig få ha mina kläder ifred, mina skivor ifred och mitt smink. Men... Jag har ändrat mig.
Pojkar är liksom inte så roliga (lilla Todden är ju rätt oskyldig än så länge), jag tycker att det suger att de alltid byter kanal på tv:n till någon dålig film. Det suger att de klagar på att ens kläder ligger överallt och att man glömt plocka bort sitt nagellack samtidigt som de inte ser att det behövs diskas förrän disken svämmar över.
Men det värsta är att de oftast glömmer allt man säger till dem.

Jag borde satsat på en fyra istället för en trea. Så att jag kunde fått ett eget rum. Det är vuxenvärldens högsta pris, förlusten av ens eget  utrymme.
Jag undrar bara om det är så att pojkar och flickor uppfostras så olika, hur är det egentligen möjligt? Det skulle enligt mina värderingar innebära att flickor får den goda uppfostran samtidigt som killar inte får någon uppfostran alls. Och de flesta som uppfostrar barn är kvinnor. Hur hänger detta ihop? Det verkar ju helt galet...
Jag får se till att bryta mönstret med min lilla gullunge. Hans framtida fru eller man ska känna sig konstant lyckligt lottad. Det vore något.