lillapillerill

Ibland blir jag så trött på mig själv. Först ilsken som ett bi. Sedan ledsen.
Jag bråkar med mina vänner ibland. Sen tror jag att allt löser sig med tiden. I alla fall om man är äkta vänner. Och det är bara äkta vänner jag vill ha.
Jag tror att det värsta är rädslan. Rädslan att få reda på att en vänskap man trott varit äkta, egentligen bara betydde något för en själv. Att man varit del av en envägsvänskap så att säga.

Det tråkigaste med att bli vuxen är att allt förändras. Ens vänner bor inte längre grannar med en och man träffas inte naturligt på eftermiddagarna på samma sätt. Jag hade min relationshöjdpunkt någon gång under gymnasiet.
Då träffade jag mina vänner varje dag. Vänner, och bekanta.
Nu är det liksom inte lika enkelt längre. Man pratar mest på telefon, helst medan den ena sysslar med något annat och man når inte fram till varandra på samma sätt. Man ringer inte längre mitt i natten och gråter över elaka pojkar. Det är inte lika lätt att släppa in folk.
Dessutom kan de vänner man delat mycket med ha flyttat, skaffat familj eller försvunnit i en karriär. Det är ensamt att vara vuxen, för även om man har sitt eget, så saknar i alla fall jag att vara del i andras.
Det kanske förändras när sonen blir äldre.

Vi fick ett lägenhetserbjudande idag, en trea, jag blev så glad att jag började hoppa upp och ner trots att vi hade spekulantplats 12 (chanserna är inte så goda). Vem skulle jag ringa? Vem skulle bry sig?
Det är det sorgligaste med att vara vuxen, alla är så uppe i sitt eget... Jag undrar om någon egentligen har tid att vara, eller ens ha en riktig vän. Så man får göra så gott man kan, med de vänner man har sparat. Och man får hoppas att de finns kvar för alltid. Även om man blir arg.