lillapillerill

Idag ska sonen lämnas bort för första gången. Jag är galet nervig, trots att han ska lämnas till min egen mamma känns det på något sätt "fel" att lämna bort honom.
Min sambo verkar inte alls ha samma ångestlika känslor över att vara utan barnet. I går kväll frågade han mig om jag trodde att vi skulle sova till tolv på söndag.
VA?
Själv planerar jag redan lillens hemfärd, jag ser redan framemot att hämta honom hos mormor. Dessa hormoner, dessa instinkter. Jag blir tokig.

Tur att jag litar på min mamma, jag blev ju okej, tror jag? Det värsta är nog separationsångesten. Det känns som om vi borde vara tillsammans jämt. Jag har ju precis lärt mig att vara lugn när han är ensam med sin pappa...
Hursomhelst har jag funderat mycket kring detta med genus. Jag har funderat kring hur sonen ska utvecklas på bästa möjliga vis. Jag har insett att alla bebisar i hans omgivning är flickor och att hans mamma tar större delen av föräldraledigheten. Innebär det att han kommer sakna manliga förebilder?
Nu ska jag berätta en hemlighet, som jag visserligen nämnt tidigare. Jag är självisk.
Det finns två skäl till att jag tar största delen av föräldraledigheten, det ena är av ekonomiska skäl, det andra skälet är att jag vill det. Nu blir jag föraktad av alla mammagrupper som finns.

Men vet ni vad? Det var jag som gick upp 27 kg under graviditeten. Det är jag som har ont i ryggen och ont i knäna. Det var jag som födde. Jag känner att jag behöver tid att läka. Att man som kvinna står ensam och utan avlastning under graviditeten, idag är det i princip omöjligt att bli sjukskriven, är inget som någon bryr sig om och engagerar sig i. Men om männen inte tar ut sina dagar blir det ramaskri.
Jag tycker att det är kvinnans rätt att välja, hur hon orkar göra. För en graviditet är, även om det inte är en sjukdom en påfrestning för kroppen. Och ibland blir jag så trött. För det känns som om man förväntas klara så mycket som kvinna. Man ska vara så himla duktig hela tiden. Men jag är inte det.