lillapillerill

Alla har väl hört någon säga att han eller hon inte fann kärleken förrän efter de slutat leta?
Jag misstänker ibland att tron på det konceptet gått överstyr, och undrar om folk faktiskt har slutat leta efter kärlek?
Vi lever i en värld där det kroppsliga hyllas, man behöver bara slå på tv:n för att se mer eller mindre nakna människorkroppar. Människokroppen är ju vacker. Men de bilder som faktiskt visas är sällan verkliga, utan konstgjorda kroppar utan verklighetsförankring. Har det faktum att vi hela tiden matas med bilder om kroppen, gjort att vi faktiskt förlorat intresset för själen?

En gång i tiden, det kanske är i en viss ålder förresten, var det otroligt viktigt att ha en pojkvän, inte nödvändigtvis en pojkvän att älska, utan en att visa upp. Sen, någon gån efter 20 delade många av mina vänner in sig i kategorier. De som ville ha en partner och barn och de som bestämt sig för att singellivet var det bästa för dem. Kategori nummer två var också helt övertygade om att den fysiska kärleken var den enda kärlek de behövde.
De som istället tillhörde den första kategorin verkade må dåligt hela tiden då de inte hade någon.
Det tog inte lång tid för dessa två grupper att börja döma ut varandra.

Det är så jag känner mig ibland idag. Överallt jag går blir jag dömd, dömd för att jag valt att skaffa barn trots avsaknaden av en fast tjänst och utan god ekonomi.  Det är inte så roligt att bli dömd för detta, som jag anser är det bästa valet jag gjort. Är det så långt mellan olika grupper att det kan anses omöjligt att bibehålla vänskapen till någon som är på en annan plats i livet?

Letar ingen efter den romantiska kärleken längre? Handlar allt bara om att passa in i någon kategori, eller att inte vara ensam? Det tycker jag verkar sorgligt...