lillapillerill

Jag har visst fuskat med flera saker på slutet. Jag har inte bloggat som jag borde. Inte städat som jag borde. Och idag var jag på mamma-barn gympa, och jag fuskade. Som man inte borde.
Men det var verkligen asjobbigt.

Jag vet inte vad jag tänkte. Här har man inte tränat sedan ett halvår innan man blev gravid typ. Ryggen är stel och går sönder bara man bär barnet. Och av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att önska sig ett träningskort när jag fyllde år.
Nu menar jag inte att det inte var en bra idé. Det var kul. Skitkul faktiskt.
Cirkelträning. Det värsta jag visste på högstadiet, men idag var det kul. Det var skönt att ta ut sig ordentligt. För det gjorde jag, trots mitt fusk.
Sonen skötte sig fantastiskt bra han också. Låg och skrattade åt sin mamma. Grät inte alls. Fantastiskt.

Vi fick ju den underbara lägenheten också. En vecka kvar till kontraktsskrivning. Jag är så lycklig. Och det är därför jag inte har bloggat. Jag har liksom inte kunnat vara arg på samhället för jag har varit lycklig i min lilla borg.
Jag har varit omgiven av personer som får mig må toppenbra. Jag och Mackan har det fantastiskt tillsammans just nu.
Mina vänner. Mina underbara vänner! Tack för att ni får mig må så bra och inse saker.

Jag har insett något, apropå vad jag tidigare skrivit om förlusten av uppskattningen av det estetiska i samhället. Jag kan bara se till att mitt barn lär sig uppskatta musik och konst. Att det inte går förlorat i mitt hem. Och det tänker jag se till.