lillapillerill

Jag har tänkt en hel del sedan jag skrev igår. Jag har nog kommit fram till att dagens "gudar" är kändisarna. För det är de som de flesta eftersträvar att likna, eller att vara en av dem. Vägen dit följer materialismens lagar, ju mer vackra prylar du har, ju närmare kommer du. För att inte tala om möjligheten att ha samma saker som "de vackra människorna".

Om jag inte vill tro att berömmelse är nyckeln till lycka, vad gör jag då? Om jag inte nödvändigtvis tror att Orlando Bloom är mycket lyckligare än jag själv? Problemet med dyrkan av de berömda är att de, till skillnad från andra saker att tro på, inte ger dig något rättesnöre, ingen moral att rätta dig efter. Under perioder av mer strikt monarki, har moralen funnits på grund av rädslan för straffet. Under perioder med starkare tro, religion, har man gjort vad man har kunnat för att komma närmare gud.

Men, vad finns det idag att rätta sig efter? Skådespelerskor som röker cannabispipor och ändå får behålla jobbet. Skådespelare och bandmedlemmar som uppför sig som svin och ändå behåller sin status.
Vad ska de "vanliga" människorna göra, hur ska man tolka detta? Är det, ju värre man uppför sig, ju bättre blir man? Eller vad? Ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant. Jag vill bara veta vad som är rätt och fel eller åtminstone få veta varför det är viktigt att göra sätt. Och jag är trött på all ytlighet.

Det är alldeles för lätt att sälla sig till ledet. Konsumera, köpa rätt prylar. Inte tänka, inte bry sig.
Men om man inte vill då? Vad ska man då göra?