lillapillerill

Jag kan för mitt liv inte begripa detta med vänskap.
Hur kan de människor man har närmast sig, de som betyder mest också vara de som hittar mest fel på en?
Ibland känns det som om allt jag gör är fel, för alltid blir någon upprörd över något jag säger eller gör och måste genast kritisera. Det känns som om jag inte får ge kritik, men förväntas kunna ta den.
Men hur mycket är det tänkt att man ska kunna hantera?
Finns jag bara för att behaga andra?
Jag tänker på mitt tidigare inlägg, om mina gymnasievänner, och det visar sig att samma regler verkar gälla i många vänskaper fortfarande i min ålder. Kanske hela livet.
Frågan är: Kan det kallas vänskap om man inte kan vara ärliga mot varandra?
Vissa människor, starka människor, klarar av att ha vad jag skulle kalla en "ojämställd vänskap" där den ena får kritisera, men inte den andra. Där en person har rätt att säga sin åsikt men inte den andra.
För att klara det krävs en styrka som jag inte har, för i min värld måste allt vara rättvist. Annars tjurar jag som en liten treåring :P

Ärlighet är en av de egenskaper som jag värderar högst. Är det orimligt av mig att kräva och förvänta mig att mina vänner tycker likadant? Finns det ingen "rätt" att vara ärlig?
Man brukar ju ibland vända på det och säga att alla har rätt att höra sanningen. Frågan är om människor ska kräva sanningen för att man ska ha rätt att tala om den.
Måste man ibland ljuga för vänskaps skull?
Jag vet inte om jag är villig att göra det.

Vissa människor "samlar på sig" massa kritik, eller saker som de "stör sig på" hos andra, sedan så exploderar de en vacker dag och vräker ur sig allt. Jag försöker att säga till på en gång istället, fråga vad människor menar om de säger något som gör mig ledsen. Tyvärr så menar de ibland att göra det.
Varför måste så många kvinnor ständigt kritisera sina vänner, ställa krav och vilja att andra ska ändra på sig själva?
Varför måste så många trycka ner andra för att må bättre i sig själva?

För om vänskap endast kan existera på bekostnad av ärlighet undrar jag vad vänskap är nödvändig för? Jag menar, det är ju med sina vänner man skall kunna vara sig själv. Utan att behöva censurera sig.
Har det blivit så, att vänner inte längre fungerar som ett stöd, utan snarare som en sköld för att slippa vara ensam?
Personligen väljer jag hellre att vara ensam än oärlig i så fall....