lillapillerill

För första gången på länge saknar jag verkligen att gå och arbeta. Att försvinna. Få en paus. För det som är mest negativt med att gå hemma är att man får alldeles för mycket tid att tänka. Och ingen tid att fly.
Det är tråkigt att vara ensam på helgen. Med en sambo som arbetar på helgerna, när alla andra är "familj".
Då kommer tankarna rusande.
Särskilt om det har hänt något jobbigt.

Den största fördelen med att arbeta är att man får ett paus från sitt privatliv. Och få distans till sig själv.
Just nu sitter jag fast i någon form av mellantid. Mittemellan flytt. Mittemellan jobb. Det känns som om någon slagit på en pausknapp och lilla Todden har tagit över hela mitt liv. Hela min själ.
Hmm, det låter mer deprimerande än det är. Jag älskar mitt lilla barn mest av allt och är så glad att jag fått honom. Men något hände på vägen och jag känner inte riktigt igen mig själv.

Och jag vet inte om det är tänkt att jag ska hitta tillbaka eller om det är tänkt att jag ska vara förändrad. Och lära känna mig själv igen.