lillapillerill

Då var det dags igen. Jag fastnar så lätt i negativa tankemönster. Ena dagen är allt så bra. Nästa dag är allt så dåligt.
Tyvärr måste jag erkänna att det till stor del är hormonellt. Det får mig att känna mig tragisk.

Idag var vi i Solberga och tittade på en trea, den var fantastiskt fin och eftersom vi var på plats nummer tolv så kommer vi antagligen inte få den. Jag vet att chansen är liten att den ska bli vår, men ändå hoppas jag. Jag åkte in till stan för att träffa en vän på söder, en vän som alltid lyckas göra mig glad. Ändå är jag på dåligt humör när jag kommer hem.
Jag förstår inte meningen med något och är jätteirriterad för att Markus jobbar till nio idag också. Ännu en eftermiddag ensam. Ännu en nattning. Jag förstår inte meningen med något.

Så snurrar de negativa tankarna och jag blir en plåga att umgås med. För det finns inget som smittar på samma sätt som ett dåligt humör. Jag undrar varför det är svårare att smitta folk med ett glatt humör?
För det är det. Hmm, det enda jag kan tänka på är lägenheten. Jag vill ha den, jag vill ha den jag vill jag vill.
Jag vill också vakna imorgon på bra humör. För det suger verkligen att vara såhär sur.
Det fungerar inte ens att fundera på hur en "glad" människa skulle tänka, för det är som om jag vill vara på dåligt humör.
Men det vill jag inte, tror jag...

Solen skiner i alla fall, med ett hopp om att våren är på väg. Är det möjligt? Hoppas jag har något bättre att skriva imorgon...