lillapillerill

Det mest orättvisa faktumet i världen är att det är de som man älskar mest, som har makten att skada värst. Tyvärr så är det inte ens alltid så att detta faktum är ömsesidigt. Jag minns första gången jag lade min egen lycka i någon annans händer, någon som varken egentligen brydde sig eller lät bli. Jag talar inte om en första kärlek, utan om en bästa vän.

Vi gjorde allt tillsammans, mina andra kompisar brukade driva och säga att det var som om vi satt ihop. Hon hade inte så många andra vänner, så jag gjorde mitt bästa för att hon skulle dela mina. Ibland till deras protester. Då jag blev med pojkvän, blev hon deprimerad. Hon tyckte väl att jag övergav henne, samtidigt som jag tyckte att jag gjorde mitt bästa för att dela tiden mellan henne och pojkvän.

Snart var bråket ett faktum. Och jag stod där. Huggen i ryggen. Övergiven av de vänner som jag presenterat henne för. Ensam, med pojkvän. Jag träffade henne igen för ett par år sedan. Vi konstaterade att det fanns mycket, mycket vi inte visste om varandra. Frågan är, hur kunde en vänskap som kändes så intensiv, vara så ytlig?

Måste man nå en viss punkt i sig själv innan man kan vara vän med någon annan, på riktigt? Kommer alltid ens egna intressen att komma först? Jag tror ibland att människan är självisk för att skydda sig själv från smärta. Ser man till sina egna intressen är man visserligen skyddad, men man förlorar också. Känslan jag får av att ge någon annan en sann komplimang gör mig verkligt lycklig. Lyckligare än jag blir av att bara få min vilja igenom.

Jag är vän med andra, på ett sätt som verkar mer ytligt, men som går djupare. Sådana som inte skulle hugga en i ryggen. Hoppas jag. För egentligen kan man ju inte lita på någon annan än sig själv. Så jag ser mig om. Aktar mig för hugget. En dag kommer det igen, denna gång ska jag vara beredd.