lillapillerill

Hur kan det komma sig att vissa människor måste stå ut med hur mycket lidande som helst, när andra verkar gå genom livet utan att ens få sitt hjärta krossat?
Livet är orättvist, men det innebär inte att det inte är vår plikt som människor att försöka hjälpa varandra och jämna ut orättvisorna.

Jag undrar om det är så att vi människor är skapade för att klara olika mycket smärta? Kan det vara förutbestämt hur mycket vi ska kunna klara av? Och att det därför blir så att det som är en struntsak för någon, kan bli en kris för någon annan.
Smärta kan ju se ut på olika sätt, vi har den skärande, fysiska smärtan, som man snabbt glömmer när den gått över. Psykisk smärta, på det mentala planet, tycker jag är mer molande och lättare att minnas efter att den passerat.
Jag minns när jag hade tandvärk, jag arbetade deltid och pluggade. Jag vägrade sjukskriva mig på grund av tanden (och hade förmodligen inte fått någon sjukskrivning heller) och jag jobbade i en vikariepool.
Varenda dag jag jobbade kunde det vara på en ny plats, med nya människor där jag var tvungen att vara social, trevlig och ge ett gott intryck. Jag klarade det. Trots att jag inte sov något på 5 månader på grund av smärtan klarade jag att göra ett bra jobb. Jag minns inte riktigt känslan av smärtan, men jag minns euforin då den släppte. Glädjen. Under de första minutrarna utan smärta i munnen så kände jag stor livsglädje. Så stor att jag nästan ville spricka.
En incident under en smärtattack lever kvar i mitt minne. Jag minns att jag var uppe på natten och letade efter en tång, så att jag själv skulle kunna dra ut tanden. Medans jag letade slog jag mig själv i huvudet för att förleda smärtan. Jag hittade tången och ställde mig framför spegeln. Jag kände inte igen mig själv. Ögonen var håliga och svarta av smärtan.
Jag tyckte jag såg ut som en galning. Jag lade ifrån mig tången och ramlade ihop på golvet.
Dagen därpå var jag på jobbet.

I första ring var jag deppig, riktigt tonårsdeppig, jag var olyckligt kär och det mesta gick snett. På grund av att jag inte mådde bra psykiskt så skolkade jag. Jag låg hemma och grät. Över allt och ingenting.
Är psyket så mycket svagare än kroppen? Eller är det en balans man kan arbeta på?
Jag tror att alla människor måste arbeta på att finna denna balans. Om man har balans i sig själv blir man inte lika irriterad på folk som gnäller över små saker. Man kan förstå och respektera att vi är olika.
Vi är olika människor som måste arbeta för lika rättigheter.
Det tycker i alla fall jag.