lillapillerill

Jag kom på att jag alldeles glömt bort min bloggs ursprungliga funktion. Att vara lite utav en dagbok, där jag också skriver om hur jag mår och vad jag gör.
Personligen tycker jag i och för sig inte att det ens är en tredjedel så intressant som vad jag tycker.
Just nu tittar jag på Teodor som försöker attackera tvätten. Han har rullat till påsarna med nytvättad tvätt och gråter och skriker av frustration för att han inte kan krypa upp bland tvätten. Sen lipar jag, han skrattar. Sen tittar jag bort och han börjar pipa. Så kan vi hålla på ett tag, jag försöker få honom att förstå detta med objektpermanens. Men det går långsamt.

Mitt återfunna intresser för den vegetariska kosten går bra. Lagar fantastiska soppor och mår bättre. Både mentalt och fysiskt. Men bävar för att ta dusten med min pappa. Minnet från mina vegetariska tonår är inte så långt bort som de borde vara. Jag har promenerat min tredje dag med stavarna, 5,28 km går jag, på ca en timme.. Skulle vilja få upp tempot lite faktiskt.

För mig är tre dagar alltid lite speciellt. Då har det börjat bli en vana. Det är samma sak när man slutar med något, till exempel äta godis. Då är det de tre första dagarna som är värst. Samma sak om man gör något dåligt tre gånger i följd, skolkar från italienskan till exempel. Då blir det svårt att gå tillbaka. Efter tre veckor börjar vanan bli rutin, och efter tre månader måste man inte längre peppa sig på samma sätt.
Min magiska siffra är tre, vilken är din?
Just nu är vi tre i min familj :) lycka. Jag vill egentligen nog ha tre barn... Jag tror jag kommer nå min prime runt trettio.
Apropå det, ibland tänker jag på de som nådde sin höjdpunkt i högstadiet eller gymnasiet, som sen faktiskt inte kommer någon vart. Det är trist.
Personligen vet jag att jag har en möjlighet att ständigt förbättra mig själv. Jag är övertygad om att jag kommer att vara fantastisk vid femtio. Precis som Oprah.