Teknikens under...
Jag är medveten om att dagens rubrik inte passar särskilt väl ihop med gårdagens. Men idag har jag levt utan telefoni och internet hela dagen. Vidrigt jobbigt måste jag säga. Jag är nog beroende. I alla fall av att blogga, skriva om tjejsaker. Idag har nämligen min lägenhet varit invaderad av jobbare, eller riktiga skabbiga karlakarlar. De visste förmodligen inte ens om vad termen metrosexuell betydde. Samtliga var lite smutsiga och råbarkade. Och under de fem-sex timmar de befann sig i min lägenhet fick jag veta mer om dem än jag vill veta om någon.
Detta kommer att bli intressant. Igår törstade jag efter romantik. Jag ville ha uppvaktning, kanske till och med äktenskap och blommor vilket är ganska långt ifrån min normala personlighet. Idag skakades "rörmokardottern" i mig till liv och jag längtade efter ett annat sorts liv, med karlar som svor och slogs. Som grälade med mig och inte lät mig vinna för att vara snälla. Som retades för retandes skull.
Stackars Mackan, hur skall han kunna leva upp till allt detta?
Det fina i kråksången är att han inte behöver det. För jag kan alltid drömma mig bort eller läsa. För min verklighet överträffar allt annat. Jag har den jag vill vara med.
Så varför är jag så lättledd? Och dras till det ena än det andra?
Framförallt, hur ska jag förklara min totalt ofeministiska attraktion av det grabbiga?
Är det biologiskt? Känner alla såhär? Eller har det att gör med min uppväxt och det faktum att jag alltid varit omgiven av denna typ av män? Eller sitter det i mitt självförtroende? Känner jag plötsligt ett behov att bli beskyddad av en stor stark karl som kan skydda mig mot allt? Utom sina egna fistävlingar... Det kanske bara är samhällets stereotyper som påverkar mig. Det är trots allt så män ska vara, och vi kvinnor ska vilja bli beskyddade.
Problemet är att jag inte känner denna vilja. Men ändå fastnade jag, drogs som en magnet till jargongen. Till och med de förnedrande skämten lockade mig. Allt var så rått.
Jag blir faktiskt inte klok på mig själv.
Jag är glad för tekniken, som gör det möjligt för mig att skicka iväg mina tankar. Ligger det i kvinnans natur att vilja bli beskyddad, eller är det åter igen något som samhället prackat på oss?
Detta kommer att bli intressant. Igår törstade jag efter romantik. Jag ville ha uppvaktning, kanske till och med äktenskap och blommor vilket är ganska långt ifrån min normala personlighet. Idag skakades "rörmokardottern" i mig till liv och jag längtade efter ett annat sorts liv, med karlar som svor och slogs. Som grälade med mig och inte lät mig vinna för att vara snälla. Som retades för retandes skull.
Stackars Mackan, hur skall han kunna leva upp till allt detta?
Det fina i kråksången är att han inte behöver det. För jag kan alltid drömma mig bort eller läsa. För min verklighet överträffar allt annat. Jag har den jag vill vara med.
Så varför är jag så lättledd? Och dras till det ena än det andra?
Framförallt, hur ska jag förklara min totalt ofeministiska attraktion av det grabbiga?
Är det biologiskt? Känner alla såhär? Eller har det att gör med min uppväxt och det faktum att jag alltid varit omgiven av denna typ av män? Eller sitter det i mitt självförtroende? Känner jag plötsligt ett behov att bli beskyddad av en stor stark karl som kan skydda mig mot allt? Utom sina egna fistävlingar... Det kanske bara är samhällets stereotyper som påverkar mig. Det är trots allt så män ska vara, och vi kvinnor ska vilja bli beskyddade.
Problemet är att jag inte känner denna vilja. Men ändå fastnade jag, drogs som en magnet till jargongen. Till och med de förnedrande skämten lockade mig. Allt var så rått.
Jag blir faktiskt inte klok på mig själv.
Jag är glad för tekniken, som gör det möjligt för mig att skicka iväg mina tankar. Ligger det i kvinnans natur att vilja bli beskyddad, eller är det åter igen något som samhället prackat på oss?
Kommentarer
Trackback
