Vad ska man tro på?
Jag lider lite av brist på tro. Denna brist ersätter jag oftast av drömmar. Dessa drömmar kan vara ur vardagen, inatt mellan tre och fem drömde jag om min fantastiska lägenhet som jag vill ha. Ibland ser jag en film som får mig att drömma, eller läser en bok... Ibland ser jag en man som får mig att drömma. Den sista filmen som fick mig att drömma var "Pride and Predjudice", sista böckerna var Twilight serien, sista mannen (förutom min egen) var Christopher Walken. Han får mig att önska att jag vore 20 år äldre och skapt för honom.
Oftast drömmer jag bara om mitt liv, lite bättre än det är nu. Jag drömmer att jag mår lite bättre, är lite mer lyckad och avundsvärd. Fånigt va?En vuxen människa som hela tiden önskar att hon var lite bättre. Lite mer värd. Patetiskt.
Då brukar jag önska att jag vore djupt religiös eller troende. Så att jag hade något liksom, när allt änns hopplöst. Att jag förstod vad syftet med livet var. Vad man egentligen skulle tro på...
För syften jagas hela tiden, av mig och alla jag känner. Varför är ett så vanligt ord.
Ibland blir det djupt. Jag har en släkting som förlorade halva sin familj på tre år. En bror och en far. Varför? Det känns så fruktansvärt orättvist. Ibland undrar jag bara varför jag känner mig trött eller låg.
Oftast är jag irriterad. Irriterad på alla kvinnor som uppför sig som om meningen med allt är att man bara ska vara tyst och snygg. Eller bara man lyckas hålla fast en karl så är man lyckad. Lycklig. Jag har två fantastiska män (nåja, en av dem blivande) i mitt liv. Jag känner mig ändå inte lyckad varje dag. Ibland är de fantastiska, men jag ändå ledsen.
Vad är det för fel då?
Är syftet med mitt liv bara att räcka till för dem jag älskar?
Ensam ensam ensam idag. Vissa dagar är så tunga.
Sen blir jag irriterad på män som uppför sig som om det inte spelar någon roll om det finns en mening. Som inte ens bryr sig om att fundera.
Men jag tänker. Tänker så det knakar. Ändå är det svårt att se meningen med allt. Teodors gnagande på mitt nyckelben får mig att känna livsglädje. En stund. Sen kommer det tillbaka. Så mycket räkningar. Pengar. Så mycket prylar jag inte har. Fan, ibland blir jag till och med ledsen för att jag aldrig kommer träffa Oprah.
Så, vad är det för fel på mig?
Oftast drömmer jag bara om mitt liv, lite bättre än det är nu. Jag drömmer att jag mår lite bättre, är lite mer lyckad och avundsvärd. Fånigt va?
Då brukar jag önska att jag vore djupt religiös eller troende. Så att jag hade något liksom, när allt änns hopplöst. Att jag förstod vad syftet med livet var. Vad man egentligen skulle tro på...
För syften jagas hela tiden, av mig och alla jag känner. Varför är ett så vanligt ord.
Ibland blir det djupt. Jag har en släkting som förlorade halva sin familj på tre år. En bror och en far. Varför? Det känns så fruktansvärt orättvist. Ibland undrar jag bara varför jag känner mig trött eller låg.
Oftast är jag irriterad. Irriterad på alla kvinnor som uppför sig som om meningen med allt är att man bara ska vara tyst och snygg. Eller bara man lyckas hålla fast en karl så är man lyckad. Lycklig. Jag har två fantastiska män (nåja, en av dem blivande) i mitt liv. Jag känner mig ändå inte lyckad varje dag. Ibland är de fantastiska, men jag ändå ledsen.
Vad är det för fel då?
Är syftet med mitt liv bara att räcka till för dem jag älskar?
Ensam ensam ensam idag. Vissa dagar är så tunga.
Sen blir jag irriterad på män som uppför sig som om det inte spelar någon roll om det finns en mening. Som inte ens bryr sig om att fundera.
Men jag tänker. Tänker så det knakar. Ändå är det svårt att se meningen med allt. Teodors gnagande på mitt nyckelben får mig att känna livsglädje. En stund. Sen kommer det tillbaka. Så mycket räkningar. Pengar. Så mycket prylar jag inte har. Fan, ibland blir jag till och med ledsen för att jag aldrig kommer träffa Oprah.
Så, vad är det för fel på mig?
Kommentarer
Trackback
