Lugnet efter stormen
Idag har jag gjort något helt idiotiskt. Jag vet inte vad jag tänkte faktiskt. Hur kunde det bli på detta vis? I trettio graders värme packade jag in mig och Todden i syrrans bil och tog en roadtrip. Till IKEA, Babyland och Rusta.
Är man dum så är man...
Desutom tog jag inte med mig någon vagn så jag fick ett extra träningspass när jag försökte hindra Teo från att demolera en hammock på rusta, sno en bil och en barnvagn på Babyland, försöka bli adopterad av ett äldre pensionärspar och riva ner allt porslin på Ikea....
Jag minns en tid då shopping innebar nya kläder, lugn och en fantastisk egokänsla. Nu innebär en shoppingtur mer en fanatisk stresskänsla som inte vill släppa greppet. Svettdroppar som kryper fram ur huden och ett sjunkande humör. Jag tror att känslan till slut nästan blev klaustrofobisk. När paniken kommit krypande och allt man vill är att lämna barnet och springa hör man ordet som ger en kalla kårar längs med ryggraden.
"Mamma kom". Jag förberedde en flyktväg, beredd att rymma, men jag kastade en blick åt hållet som rösten kom ifrån. Där stod en leende liten krabat med stora blå ögon och handen utsträckt mot mig.
"Handen mamma". Mitt hjärta är fast.
Nu sover min ängel i sin säng, själv har jag fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Kanske borde ta en kopp te eller något och varva ner med lugn musik. Så fort jag får ner pulsen kommer den lilla vakna och jaga upp mig igen.
Är man dum så är man...
Desutom tog jag inte med mig någon vagn så jag fick ett extra träningspass när jag försökte hindra Teo från att demolera en hammock på rusta, sno en bil och en barnvagn på Babyland, försöka bli adopterad av ett äldre pensionärspar och riva ner allt porslin på Ikea....
Jag minns en tid då shopping innebar nya kläder, lugn och en fantastisk egokänsla. Nu innebär en shoppingtur mer en fanatisk stresskänsla som inte vill släppa greppet. Svettdroppar som kryper fram ur huden och ett sjunkande humör. Jag tror att känslan till slut nästan blev klaustrofobisk. När paniken kommit krypande och allt man vill är att lämna barnet och springa hör man ordet som ger en kalla kårar längs med ryggraden.
"Mamma kom". Jag förberedde en flyktväg, beredd att rymma, men jag kastade en blick åt hållet som rösten kom ifrån. Där stod en leende liten krabat med stora blå ögon och handen utsträckt mot mig.
"Handen mamma". Mitt hjärta är fast.
Nu sover min ängel i sin säng, själv har jag fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Kanske borde ta en kopp te eller något och varva ner med lugn musik. Så fort jag får ner pulsen kommer den lilla vakna och jaga upp mig igen.
Kommentarer
Trackback
