Sanningen om sömn
Innan man får barn tror man att man är trött. När man är gravid får man en försmak kring vad det innebär att vara riktigt trött. Har man turen att välsignas med ett barn som helst av allt vaknar fem-tio gånger per natt inser man att man blir torterad.
Misstolka mig rätt, jag älskar min son, men ibland skulle jag mer än gärna byta bort honom, bara ett tag, tillräckligt länge för att vänja mig vid att sova igen. Jag har insett att när folk säger att en mamma alltid vaknar när barnet vaknar så talar de sanning till en viss gräns. Jag lyckades passera den. I vintras kunde inget väcka mig när jag sov. Jag svär på att ett godståg hade kunnat passera genom mitt sovrum utan att väcka mig... Trötthet. Jag älskar att sova.
Nu har vi äntligen kommit in i någon typ av rytm som innebär att Teodor sover, vaknar max en-två gånger per natt generellt. Han tar dock morgon ca 05.10. Och vill helst vara vaken till halv nio på kvällen. Skulle inte små barn sova 14 timmar per dygn? Va? Enligt mina erfarenheter så skulle jag inte tro det... Sen slår man upp en tidning, eller träffar någon pigg och alert mamma som jobbar två heltidsjobb och tycker att det är så enkelt att kombinera allt. Trots att hennes barn inte sover genom nätterna.
Varför finns det ingen acceptans kring att det är olika för alla? Varför är man svag om man inte orkar jobba heltid? Jag tycker att det är helt okej att vara trött när man inte får sova. Att ständigt väcka någon som sover är ju en urtida tortyrmetod utan like. Det är verkligen fantastiskt med flerbarnsmammor som klarar av allt. Men jag skaffade liksom Teodor för att jag ville ha honom. Vara med honom. Gosa. Inte för att jag inte skulle kunna ta mig tid för honom. Eller inte orka.
