lillapillerill

2012. Ett år med mål. Mitt mål var att gå från fetma till normalvikt, jag är inte riktigt framme men det gör inget. Jag fann något annat. Jag fann mig själv.

När jag blickar längre tillbaka vet jag hur mycket jag slagits mot depressioner, sen tonåren, från början visste jag nog inte ens vad jag slogs emot. Jag visste bara att jag inte mådde bra och jag kunde aldrig någonsin vila i glädje utan att finna ett nytt problem. Jag var arg också. JÄTTEarg på HELA världen. Så jag bråkade med folk. Och inte så lite heller.

Sen kom faser med högprestation och ätstörningar. Och fortfarande dessa återkommande depressioner, som jag fortfarande inte var klar över. Ätstörningar som tog sig uttryck i jojobantning och att jag isolerade mig. Jag var 21 år, 175 och vägde 60 kg och vägrade följa med min pojkvän ut för att jag var för tjock. För tjock för att gå ut bland folk. Blev omruskad av mamma, vägde för mycket för professionell hjälp då jag fortfarande var BMI normal. Hjälpte mig själv.

Började mitt första lärarjobb 22 år gammal i Huddinge. Friskare, men skör fortfarande. Fann fantastiska kollegor och vänner. Växte. Älskade/älskar mitt kall. Lärde mig så otroligt mycket av mina elever. Depressionen hölls i schack. Närvarande men inte dominant. Spillrorna av mig lämnas åt min sambo, energin och glädjen på andra platser.

Vikariatet tar slut och jag får ett barn. 25 år gammal med en vacker ängel i min famn, älskar så mycket att jag förlorar mig själv i kärleken till mitt barn. Vänner vänder mitt nya konstiga jag ryggen. Andra stannar kvar. Jag är så lycklig, men så ihålig. Tom.
Min syster försöker nå fram till mig men jag förstår inte, jag är ju lycklig.
Men inte. Konstant oroad, är det något fel med min älskling? Är jag värd att få vara mamma. Isolerar mig. Älskar. Försvinner.

Tove kommer med läppglans. Kanske knäppt men banbrytande. Jag finns. Men vem fan är jag? Syster. Med mig alltid. Syster.

Börjar jobba. Kraschar. Jag har ett barn som inte sover. Utmattningssyndrom/utmattnings depression. Blir sjukskriven, men vägrar. Vem är jag om jag inte jobbar? Mitt kall. Mamma torkar tårarna. Så jobbigt att berätta, men hon förstår.
Medicin. Maria kommer med färg, älskar mig och min son. Båda två.
Medicin. Sover. Sover.
Mindfuleness. Träffar nya vänner. Isoleringen börjar upphöra.

Mår bättre. Blir gravid igen. Tar hand om mig tusen gånger bättre. Blir ledig och hittar det jag förlorat och lite till. Fler nya vänner. Träningsglädjen. Livsglädjen. Jag som hatade att träna, nu är dess endorfiner min medicin. Inga tabletter. Träning. Men för ett år sen hatade jag det. Men jag lurade mig själv tills jag älskade det.

Är så tacksam för sambon som stått vid min sida, min fantastiska syster. Gamla vänner som stöttat. Nya vänner som lyssnat. Detta var svårt att skriva, lite naket på något sätt. Inget man pratar om. Därför blir det extra viktigt att skriva och dela för överlevnad. Min stora hemlighet.