Jaha
Vissa människor bär sitt hjärta utanpå, andra har låst in sitt djupt inne i bröstet. Jag undrar vad som egentligen är bäst?
Personligen hör jag till kategori ett. Jag har väldigt svårt att spela spel, vara artig för sakens skull mm. Jag ser nog mig själv som rak och ärlig, detta ställer ofta till med problem för mig.
Man kan också prata om tankemänniskor eller känslomänniskor. Där är jag slav under mina känslor. När jag mår bra målar jag hela världen rosa, när jag mår dåligt blir jag fullständigt förlamad.
Ibland är det svårt för mig här i världen, i alla fall i denna tid på denna plats, där förnuftet värderas högre än känslorna. Det är knepigt för mig att uppfostra mina barn. För jag älskar mitt sätt att vara, trots att det inte är norm. Och jag vill att mina barn ska bli lika öppna som mig. Samtidigt vill jag inte att världen ska kännas lika hård för dem som för mig.
Lika bäst att bara låta dem växa upp och bli som de blir;)
