En lugn fredag
Mitt i mammalivet stressar jag på som vanligt. NEJ. STOPP. Jag skiter i det. Jag Andas istället.
Idag ska vi bara vara, jag och killarna.
Jag lämnade Teodor på förskolan, han ville inte säga hej då. Framtiden hägrar "nej mamma, pussa mig inte." Fan. Mina kids kommer bli stora.
Låter det sjunka in. Två söner. Vilken ångest! De kommer fostras till att bry sig mindre, vara mer själviska och egoistiska. Samhället kommer lära dem att ta det de vill ha.
Om inte jag är jävligt noga med att lära dem snällhet, ödmjukhet och omtanke. Sen har jag ändå dessa jäkla samhällsideal emot mig. Tuffa killar. Nä. Mjuka, fina killar vill jag att de ska bli.
Inte självuppoffrande. Såsom vi tenderar att fostra flickor. Men snälla.
Det finns så många föräldrar som bara inte tänker. Inte tänker på de roller de fostrar sina barn i. Ännu fler verkar det finnas som lär deras barn tidigt vad som är "tjejigt" respektive "pojkigt". Barn är ett könsneutralt ord. Men det finns inga kläder för barn. Bara pojkar eller flickor.
På pojkarnas kläder finns spiderman, Batman och otäcka monster. Nä. Jag vill inte. Mjuka. Inte tuffa.
Det är mitt uppdrag som mamma. Och det är svårt!
