Den bittra sanningen...

Jaha. Då får jag inte bli smalare. Inte just nu i alla fall. Kläderna är på gränsen till att trilla av och jag har inte råd med nytt. Jag måste köpa ett skärp så byxorna sitter uppe. Och äta lite mer så jag inte rasar så.

Det värsta är att min kropp är lite så, antingen rasa eller stå still. Inte tappa i lagom takt inte... Stadigt och sakta. Nej nej. Allt eller inget.

Kanske ett lyxproblem? Valde hursomhelst att fixa håret, sminka mig och klä mig fint istället för att gå till gymmet. Våfflor till frukost på det. Bara gnosar och myser. Och tänker.
Pjaa, sämre kan man ha det en lördag.

Nedan, jag nu. Som innan jag blev med Teodor. Typ. Minus lite till..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0