Hur vet man?
Hur vet man egentligen vad i ens liv som är "äkta"? Ibland blir jag så brutalt svartsjuk på mina vänner som får dessa evinnerliga kärleksförklaringar. Facebook är ju ett sådant forum...
Man undrar ju vart alla dessa småbarnsföräldrar får all denna energi till kärlek ifrån?
Själv känner jag mig för det mesta ouppskattad, skitig, utnyttjad och tagen för given. Jag kan inleda ett samtal med min sambo och säga "jag har jätteont i huvudet" och få svaret "vad blir det för mat?". Idag föreslog jag att vi skulle se en serie tillsammans, 24. Istället för det gulliga svaret "vilken bra ide", ratade han mitt förslag och berättade om en serie han ville se.
Tröttsamt värre, när jag går och hoppas på att allt ska bli rosa och gulligt. Jag har en tandläkartid imorgon, då sambon har mycket på jobbet bad jag en vän passa W så han skulle slippa. Tacksamhet vore något..
Jag har nog alltid tänkt att småbarnsåren ser ut såhär, att man får bita ihop lite. Men varför har andra det då så jäkla rosa? Vad gör jag för fel? Dumma Facebook.
