lillapillerill

Tog måtten i morse, efter två och en halv vecka på LCHF. Fantastiska resultat, totalt har jag förlorat 26 cm, varav 7 från midjan. Detta i princip helt utan träning eftersom nästan all tid går åt till renoveringen av lägenheten.
Helt otroligt. Gladast blev jag över stussmåttet som minskat med 8 cm. Det känns i byxorna som ramlar av :)

Jag kan inte låta bli att spekulera i hur det kommer att gå när jag kan gå powerwalks med kontinuitet efter flytten.
Jag mår så himla fantastiskt bra, är fri från ett sötsug som plågat mig i många år och resulterat i bland annat ett coca cola beroende som inte varit utav denna värld. Det enda jag verkligen saknar är popcorn. Mina älskade popcorn.
Planen är att vara strikt i 8 veckor, därefter tillåta sig mer och mer tills jag hittar balansen.
Men jag skulle ljuga om jag skulle säga att popcorn inte är bland det första jag kommer unna mig. På bio kanske till och med, vem vet? :)

Vi har testat lillens ålkunskaper denna morgon med, var ju tvungen att visa hans pappa.
Var för övrigt på hm igår, det är ju helt förskräckligt med barnkläderna. Allt för pojkar är blått eller grått eller svart. Och allt för små flickor är lila och rosa. Färgerna skulle väl inte störa mig i sig, men jag letade efter typ långkalsonger till teodor, det fanns inga så jag tänkte köpa tights, det fanns bara för flickor. I babyrosa och ljuslila. Hmm... Jag kunde inte förmå mig till att köpa dem. Jag kanske är fånig.
I övrigt är kläderna för pojkar bättre än de för flickor, större, skönare och mer slitstarka. Det känns rätt trist egentligen...
Både små killar och små tjejer ska ju kunna leka menar jag. Men, de kläs som små krigare och som små prinsessor... Om jag får en dotter någon gång har hon turen att få ärva kläder efter en storebror i alla fall.

Jösses vilken dag!

Jag lät Markus få sovmorgon imorse och gick upp med liten Teo. Eftersom jag är en så fantastisk mamma låter jag givetvis mitt dåliga morgonhumör gå ut över min son. "Schhh" fräste jag när han testade nya ljudnivåer med sin röst. När han fortsatte suckade jag ett "meh, herregud klockan är inte ens sex, detta är omänskligt!".
Då tog den lilla mitt finger och stoppade in det i sin min. Sedan stirrade han på mig med stora förväntansfulla ögon. Och då kände jag den, den första tanden.
Det var första vändan idag som jag ringde runt till familjen. En mycket uppskattad väckning kan jag tänka mig.

Men det tar inte slut där. När vi kom tillbaka från farsta idag lade jag ner honom på golvet och gick för att plocka upp lite varor, när jag kommer tillbaka ser jag honom hasa sig fram på golvet mot en leksak.
"JJAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! BRAVO BRAVO!!!" Skriker jag så ungen kommer av sig, rullar över på rygg och ligger och applåderar sig själv i tio minuter istället. Typiskt.
Jag var tvungen att  testa hans nya kunskaper i köket sedan, genom att lägga leksaker lite för långt bort. Och han gjorde om det. Fantastiskt!

Jag minns tiden när jag var liten. Med en mamma som verkligen tog hand om allt. Hon såg till att det fanns mat hemma, att vi hade kläder, att vi åt, borstade tänderna osv. Hon såg till att allting fungerade och missade nog ibland att ta sig tid att ta hand om sig själv. För det är svårt att hinna med alla, och vi kvinnor verkar ha lätt för att prioritera bort oss själva. Män däremot, gör det inte på samma sätt. De tillgodoser sina egna behov först, sen tar de hand om någon annan.
Här hemma till exempel, om jag behöver gå på toaletten och sonen bara skriker, slutar det tyvärr med att man har honom i knät:S inte alltid så kul. Mackan år på toa först och tar sen upp barnet.
En så liten men tydlig sak.
Hur kommer det sig att kvinnor väljer bort sina egna behov när män inte gör det? Jag kommer ihåg att Mackan kände sina egna saker först till och med vid förlossningen, då han bad min mamma om en huvudvärkstablett. Själv brukar jag liksom sluta ha ont, när jag ser någon annan ha ondare.

Frågan är kanske om detta är betingat genom uppfostran, eller om det är biologiskt? För ett par år sedan skulle jag bara ha skyllt på samhället och uppfostran, men jag tror inte lägre att det är så enkelt. Jag har nämligen blivit värre sedan jag blev mamma. Det är helt plötsligt ännu lättare att se till alla andra. Jag har börjat äta enligt LCHF principen med resultatet att jag kan se till att det finns mat till mina killar, men glömma mig själv. Jag som alltid skrattat åt folk som pratat om att glömma bort att äta. Helt galet.

Jag tror dock att kvinnors oförklarliga godhet är nödvändig för vår arts överlevnad. Jag önskar fortfarande varje dag att folk ska ta hand om mig på samma sätt, se mina behov främst. Men det viktigaste är att min kära har det bra. Det är rätt fantastiskt. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är rätt att det är på detta vis, jag tycker nog bara att det är tur.
För om alla bara skulle se till sina egna behov, så skulle bara de starkaste överleva. Och jag gillar svagisar :)

Jag som alltid var så välplanerad. Som skapade ekonomiska buffertar, pluggade vidare direkt efter gymnasiet och väntade på en dräglig föräldrapenning innan jag skaffade barn. Ändå sitter jag här utan ett öre sparat och kämpar mig fram. Det är av val givetvis, vi sparar på föräldradagarna eftersom vi inte vill skola in Teodor när han precis fyllt året. Sen förstås är det massa dumma regler om hur många dagar man måste plocka ut för att behålla sin sgi. Och det vill man ju, särskilt när man ska börja försöka söka jobb så småningom.

Kontentan är, det spelar ingen roll hur mycket planerar. Det inträffar alltid omständigheter man inte kan råda över. Finanskris till exempel. Detta tjat. Kan den inte bara gå över?

Så jag har fått lära mig att vända på slantarna, inte alltid så lätt. Fasiken, ungen behöver nya strumpor.... Men man själv lär sig uppskatta andra saker. Som denna dag, en mamma som är en räddare i nöden. Och solens härliga strålar denna fantastiska vårdag. Det faktum att den lilla sov 2, 5 timmar på eftermiddagen (och att jag själv faktiskt lyckades sova en halvtimme). Vissa saker flyter ändå helt enkelt.
Framtiden, den finns därborta som ett stort grått moln. Men inte mycket jag kan göra åt den nu. Så jag får väl lära mig att vara oplanerad (bra att hitta på egna ord när det behövs ;).
Det är det svåraste jag har gjort...

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Den lilla har haft hög feber och varit lealös, jag har knappt klarat av att lämna hans sida så det har varit svårt att skriva. Det är lite sjukt, banden mellan mig och barnet är som ett resårband, jag var tvungen att ta mig till mvc trots hans sjukdom. Varje steg kändes tungt som aldrig förr, varenda centimeter jag tog mig framåt kändes som en meter.
Jag vaktade den lilla som en hök, det var knappt så jag släppte fram hans pappa.
Frågan är när jag upphörde att vara en egen person?

Och varför det bara händer mig, inte Markus. Jag menar, han verkar inte ha några större problem med att ta sig härifrån. Åka och handla, gå och jobba. Det är visst bara jag som blivit psykopat.
För jag var så galet orolig.
Hög feber är läskigt tycker jag, kanske eftersom jag aldrig har det själv, max 39 grader, då tror jag i och för sig att jag ska dö men i alla fall. Det är otäckt att vårda en liten sjukling som inte kan berätta vad som är fel, som bara kan gny.
Samma sekund som han blev sjuk upphörde jag att vara människa och blev bara mamma.
Det är också lite skrämmande.

Idag är han pigg och kry, ligger just nu och babblar i sin säng. Snart somnar han och jag likaså :)
Vilken tur att jag inte börjat jobba än..

Alla människor har någon gång gjort något de skäms för
Alla har vi skelett  i garderoben
Ett förflutet som jagar oss
Alla gör vi dumma saker ibland
Alla människor skadar andra
De flesta åtminstone någon gång med flit
Alla människor kan bli bättre
Alla människor kan förändras
Alla människor ser andras brister
och alla har vi förmågan att förlåta
andra för dem
Men inte alla gör det
Vi har alla också förmågan
Att förlåta oss själva
Men det är det inte många som gör

Jag vill vara din om du vill vara min vill du inte de' så får du ej va me'
Mer.

Ni vet filmen, The pursuit of happiness, lycka för huvudkaraktären är att tjäna pengar och kunna skaffa mat och ett hem till sig och sin son. Jag älskar den filmen, jag älskar hans kämparanda och det faktum att han aldrig ger upp.
Tänk om jag kunde ha sådant mod. Tänk om jag kunde orka så mycket, ha så mycket energi.
Chris får sin energi genom sin son, jag hoppas med tiden få uppleva något liknande.
För hittills har min lilla son tagit mer energi än han har gett mig, kanske på grund av att jag liksom inte riktigt behövt kämpa för hans livs skull. Jag är verkligen tacksam över det faktumet samtidigt som jag funderar över det viktiga i livet.

Jag tittade till exempel på Oprah i förmiddags, hon försökte övertyga amerikanska folket att de genom att spendera mindre pengar kan få ökad livskvalité. Vad är egentligen livskvalité? Vad är viktigt för mig?
Det mest grundläggande är givetvis att jag och mina nära är friska. Om det inte vore så skulle inget vara.
Dessutom har det alltid varit viktigt för mig att klara mig själv. Att kunna klara mig själv. På sista tiden har det varit lite svårt, detta har fått mig att ifrågasätta hela min person.
Sen då? Det estetiska förstås, att skapa saker. Alltifrån att baka kakor och laga mat till att måla eller sticka. Sedan är det förstås mötet med andra människor. Socialt samspel.
Att njuta av en bra bok eller en bra låt, eller till och med en bra film.

Poängen är, att jag har så mycket olika saker som ger mig livskvalité att jag hela tiden strävar efter mer. Strävar efter lyckan. Det finns alltid mer jag tror skulle kunna göra mig lyckligare. Jag har insett att  jag helt saknar förmågan att vila i ögonblicket och känna lycka. Faktiskt lite skrämmande.

Visst är det lustigt när man blir så kränkt att man nästan tror att det är ett skämt? Ni vet, man tror inte att det är sant, när man misstagit sig så på någon person. Typ en vän kanske, som sedan visade sig inte vara någon vän.
Man har ändå delat tankar, idéer och känslor med någon som inte... Som inte helt enkelt.
Det måste nästan kännas lika illa att bli bedragen av en vän, som av en partner. I alla fall om man lämnat ut sitt hjärta.
Jag blir så arg på folk som sviker. Det enda som är värre än folk som sviker mig är folk som sviker mina älskade. Familj. Vänner. Dessutom helt kallt.

Det här med att vara manipulativ, kall och beräknande har alltid fascinerat mig. Kanske på grund av att jag själv är ungefär lika svårläst som en bok för barn. Och jag känner. Och har extremt lätt att välja sida och vara lojal (ibland fortsätter jag med detta efter att hotet mot den jag valt att stödja gått över, med resultatet att jag blir besviken på föremålet för min lojalitet).
Under mitt korta liv har jag ett par gånger mött människor som behärskat konsten att bara stänga av, klippa, utan att lösa något eller ens ge en förklaring. Om man någon gång har träffat mig och vet att jag älskar att analysera och lider av brist på fakta vet att det är något som plågar mig extremt. Samtidigt som det fascinerar.
Vad styr dessa människor? Är det någon form av stolthet jag inte känner till?

Själv måste jag nästan konstant ha sista ordet. Detta har blivit bättre med åren.
Om det är någon tröst för likasinnade så blir det bättre med åren. Jag har börjat lära mig att rycka på axlarna och känna att människor som kan vara så kalla inte har någon plats i min värld. Jag har inte längre samma intresse att analysera dem, även om jag gör det till viss del fortfarande.
Men tack vare goda vänner börjar jag landa på en plats där jag känner att det är andras förlust om de inte behåller mig i sina liv. Jag är faktiskt en ganska bra vän, och en underhållande person.
Jag har min familj nu, så jag kan inte längre göra allt jag gjorde förut.

Tystnaden lägger sig i lägenheten. Det enda som hörs är ljudet av en rockskiva på låg volym. Solens strålar tvingar sig in genom persiennerna. Stämningen är...avslappnad. Vad beror det på? Vad är fel? Vad saknas i bilden?
Jo, bebin förstås. Den vilda lilla bebin som härjar och rullar omkring. Han sover. Och jag får vara lugn.

Nu är det givetvis så att jag älskar mitt barn. Men på gott och ont har han börjat visa kärlek tillbaka. Detta genom våldsamma kyssar med ett fast grepp om mitt nackhår. Helst vill han att jag ska ha honom i famnen hela tiden, eller åtminstone ha en konstant ögonkontakt. Ve mig om jag vänder ryggen mot honom och diskar eller ännu värre, lämnar rummet för att gå på toa. Han vill vara hos sin mamma mest hela tiden. Och klappa (läs slå) henne, killa (läs klösa) henne och pussas (läs gnaga). Typiskt mig att fostra ett så brutalt barn.
Imorse väckte han mig genom att dra mig i håret och slå mig på kinden. När jag vaknade applåderade han. För han har lärt sig att klappa händerna, så, så fort han gör något bra (eller dåligt) tittar han uppfodrande på mig och applåderar sig själv.

Som tur är har han fortfarande lätt till skratt så dessa ömhetsbetygelser varvas med flams och trams. Han har världens härligaste skratt.

Men nu sover den lilla. Och jag är en dålig mamma. Som njuter. Njuter. NJUTER av stundens frid.

Idag hade jag en kär gammal väninna på besök. Eller gammal och gammal, hon är ett år yngre än mig, men vi har känt varandra sedan jag gick i åttonde klass. Hon hade precis varit ute på en första träff och var sådär sprallig som man kan vara när man mött en ny person men man inte riktigt vet vart det kommer leda än.
Hon skrattade och log och verkade stolt över sitt mod och nyfiken på sin framtid. Jag analyserade situationen och utbrast sedan "Men j-klar, jag lever ju genom dig. För jag fnittrade och flamsade och hade fjärilar i magen.
Sådär som det är när allt är nytt. Och förmodligen kommer jag inte få uppleva det igen.
Typiskt att man skulle hitta någon man fastnade för redan som sjuttonåring.

Missförstå mig rätt. Jag älskar min sambo och vår son. Och det är underbart att prinsessan fick sin prins och allt det där. Problemet är nog att jag inte är någon prinsessa. Och jag undrar vad som ska hända nu? Vad ska jag sträva mot och varför? För under berg av blöjor och nerspydda tröjor känns livet faktiskt inte som någon saga.
Man verkar aldrig kunna få reda på vad som händer sen, efter att de lyckliga älskande fått varandra. Jag kanske är söndermatad med amerikanska "lyckofilmer" där alla problem är lösta när de förälskade får varandra.
I verkliga livet är det inte fullt så enkelt. Nya problem börjar där de gamla tar slut. Det blir slentrian, gräl om pengar och tjafs på grund av trötthet.

Borde egentligen inte det lyckliga slutet komma vid döden? Men vad ska jag då sträva mot nu? Jag har min familj, min utbildning. Ska jag bara fortsätta bygga på dessa? Borde det inte finnas mer?
Om det inte gör det, sörjer jag mitt lyckliga slut. För jag vill också känna mig pirrig igen.
Faktiskt. Det är förmodligen dumt. Men så är det.

Oj vilka samvetskval. Bara för att jag en gång råkade vara en väldigt lat person var jag tvungen att rannsaka mig själv ordentligt imorse innan jag bestämde mig för att inte gå på träningen. Denna rannsakan trots att jag inte kunnat sova ordentligt på natten på grund av smärtan i nacken och axeln. Jag blev för rädd att göra illa mig ännu mer och inte klara av att ta hand om den lilla ordentligt. Det var viktigare än att jag inte skulle känna mig dålig.
Tyvärr delas inte mina tankar alltid av min sambo, som istället tog för givet att jag maskade. Då blev jag ledsen. Fy sjutton för pms.

Dagens fråga är varför det är så j-kla viktigt att vara duktig? Jag vet att många andra tjejer lider av samma samvetskval och prestationsångest som jag själv. Hela tiden vill man vara till lags och duktig. Man gör sig vacker för sin pojkvän, försöker ta hand om sin kropp och sitt utseende. Under skoltiden skulle man såklart ha bra betyg och många vänner.
Sen blev det viktigt att vara duktig på jobbet, och ha ett fint hem och ett "lyckat" förhållande. Frågan är för vems skull allt det här är så viktigt? Ska dessa krav förfölja mig resten av livet?
Om jag inte har det finaste hemmet då? Eller om jag råkar bo i förorten? Eller inte har det mest fantastiska förhållandet eller kroppen?

Det är som om man blir jagad av någon form av osynliga kritiker. Hela tiden tror jag att jag bedöms, och att mitt värde ligger i vad andra tycker och tänker om mina kläder, mitt hår och min person.
Inga av mina killkompisar har verkat lida av detta tvångssyndrom, men de flesta av mina tjejkompisar. Hur kommer det sig att vi tjejer är så kritiska, både mot oss själva och varandra?

Första april, vilken dag att få nycklarna till sin nya lägenhet. Det blir stress och panik till max i livet ett tag nu. Lämna sonen hos sin mormor vid tolv, kontraktsteckning vid ett, sen rusta och inköp av målarfärg. Sen dags att börja maskera och mäta. Sen hämta barnet, få till en trevlig kvällrutin och sova.
Men kul ska det bli. Det som stör mig mest är att Markus jobb gör så att vi inte kan jobba i lägenheten dygnet runt tills den är klar. För det är mycket som ska göras.

Ibland undrar jag om det är något kvinnligt, den här drivande känslan att man vill bli helt klar på en gång? Mackan drar hellre ut på saker. Han vill inte ens låta mig åka och måla med en kompis när han jobbar.
Hmm. Fast det kanske har att göra med att han inte litar på mig och min förmåga att måla väggar efter en tapetseringsincident vi hade typ ett år in i vårt förhållande...

Imorgon blir det mamma-barn träning igen. Denna gång med lila hår :) Undrar om det kommer vara lika jobbigt denna gång? Jag brukar bli bättre snabbt, men denna gång släppte ju inte träningsvärken på typ 4 dagar så... Man vet aldrig.

Det är skönt att man har sin familj tilgänglig så att lillkillen inte måste ligga med i målarångorna. Jag vet inte hur folk som har barn men saknar den övriga familjen klarar sådana här saker. Jag applåderar ensamstående föräldrar som klarar av att flytta med småbarn. Hur klarar man det?
för den är svår, balansen mellan att göra iordning lägenheten och att vänja sonen vid att vara där i lagom takt innan vi flyttar, i mitten på maj. Så nu sätter vi fart :)))))))))))))