lillapillerill

Har precis överlevt min första huvudvärksattack som mamma. Det var inte lätt ska jag säga.
Teo är inne i en fas där han jämt som oftast testar de gällaste lägena i sin stämma. Fantastiskt.
Jag har en vag minnesbild från de två dagarna jag har legat. Jag ligger på soffan och kisar med ögonen. Lamporna är släckta, men dagsljuset sipprar in genom fönstren. Teodor"sjunger". Jag jämrar mig. Han reser sig mot soffan, klappar mig först försikigt på kinden. Underbart. Sen kommer de. Två snabba slag i pannen. Sen tar han tag i mitt hår och använder det som stöd då han sakta sätter sig ner.

Guds straff? Eller bara otur?
Jag har i alla fall varit glad över att mitt hem är barnsäkrat. Och över all hjälp som jag fått. Min söta syster. Och faktiskt mannen i mitt liv.
Det är bara så galet, helt hemskt att vara sjuk när man liksom inte får det... För man kan ändå inte vila helt.
Idag är huvudvärken nästan helt borta. Fantastiskt.
Jag är alltid så glad när smärta försvinner. Livsglädjen blir så stor på en gång liksom.
Bloggen kommer att ha uppehåll en vecka från måndag till söndag för jag åker till möja med min vackra syster....

Hoppas på sol!

Min systerdotter är det gulligaste jag vet. Har varit och är hos min allrakäraste syster (visserligen har jag bara en men men). Den lilla tjejen blev helt salig när hon fick syn på mig, började hoppa upp och ner och ropa : "MILLA! Milla är här".
Jag är dessutom hennes lilla älskling, men det är vår hemlis ;)

Det är lustigt bara, med små barn, de är både så otroligt själviska och osjälviska samtidigt. Det blir ofta krig om vems saker det är, och med kakor o dyl brukar de vara allt annat än generösa. Efter ca en timmes lek tillsammans blev den här gamla mostern trött och lade sig på soffan. Lilltjejen plockar fram sitt bamselotto och tittar med tindrande ögon på mig
"Milla, snälla, spela med mig"
"Milla orkar inte, hon är så trött så trött" svarar jag.
"Men jag ska vara snäll, jag lovar" ögonen blir stora som tefat.
Jag ruskar uppgivet på huvudet, trots att det är svårt. Hon lyfter då sin lilla hand och klappar mig på huvudet.
"Det är okej Milla... jag kan spela själv... Det går bra" säger hon och mitt hjärta brister lite.
Klart man orkar. Lite till i af!

Idag är jag en trött bohem. Det verkar som om dammsugningen får vänta en dag till... Mitt huvud värker lite av förklarliga anledningar. Det blev lite för mycket rött igår.

Jag känner mig ungefär som tvättmaskine (se där, tvätten har jag tagit i af). Lätt snurrig så att säga. Jag hade glömt att mina fötter sväller upp av rödvin, vitt hade varit bättre tror jag med facit i hand. De ser faktiskt lite ut som basketbollar och värker. Jag känner mig som en gammal tant.
Det blir en mysdag inne trots det vackra vädret och genast kommer det dåliga samvetet som på beställning. Det innebär att om jag stannar inne så kommer jag sannolikt att dammsuga för att lätta på det.
Tror att det faktiskt kan vara lite terapi att dammsuga. Suga upp all skit liksom. Det kanske fungerar.

Jag tror inte jag hade samma prestationsångest innan jag fick Todden, det var inte lika viktigt för mig på något sätt... Hade jag inte haft honom idag så hade jag tillbringat denna lördag i horisontellt läge...
Men till plusen hör samma sak. Fastän jag är tröttare så orkar jag mer sedan jag fick honom.
Saker och ting blir gjorda. Och det är skönt.

Vid dagens slut är kvällens början. Jag blir alltid så pigg en stund efter att jag fått Teodor att sova. Men idag försvann också det goda humöret med honom. Vi har haft en sådan mysig dag. Men det handlar nästan alltid som mamma om att ge, och nu skule jag vilja få något tillbaka.

Tyvärr är jag ensam. Och jag vet inte riktigt vad jag kan ge mig själv... Idag är jag väldigt "ovuxen" av mig, mitt kök ser ut som ett katastrofområde. Men jag orkar inte. Är så trött.
Jag törstar så efter ett avbrott i vardagen. En chans att ladda om. Blev avundsjuk på C som åker till Prag imorgon... Jag vill också åka bort. Bort från slentrianmässig vardag.
Men istället kommer lördagen innebära städning för min del, det tråkigaste jag vet :(
Måste vardagen vara tråkig bara för att man har ont om pengar. Jag skulle behöva en sammanställning av gratisaktiviteter man kan ägna sig åt, eller en lottovinst.

Jag funderar lite på att öppna en flaska rött och krypa upp i soffan och titta på Mamma Mia (jag älskar verkligen den filmen, framförallt för alla vackra miljöbilder). Jag saknar Maria, om hon vore här skulle jag ha det optimala sällskapet för detta. Jag saknar henne ofta nuförtiden, förmodligen för att jag har så mycket ledig tid.

Nu börjar min kväll, min vila. Den bästa och värsta stunden på dagen.

Idag har jag överlevt ännu en fredag. De flesta människor älskar fredagar. Inte jag.
Varje fredag jobbar Mackan mellan 09.00-20.15. Vilket betyder att han cyklar hemifrån kvart över åtta och är hemma kvart över nio.

Idag bestämde jag mig för att vara på bra humör. Jag var lycklig över att jag fått en McDonalds kupong som gjorde det möjligt för mig att äta lunch ute. Efter det strosade jag i några butiker. Fantastiskt trevligt. Den lilla höll sig lugn större delen av dagen också. Kanske på grund av mitt goda humör?
Jag körde i vår lilla skruttiga ford, och ar så glad över att det gick bra att köra. Jag har utvecklat en minifobi mot detta sedan jag var gravid och mådde fruktansvärt illa på morgonen. Det var inte så kul att sitta bakom ratten då...
Och tappar man vanan så... Jag har varit jätterädd för att köra.
Hur som haver så såg jag ett par fantastiskt snygga skor på din sko, så om någon har lust att donera 549 kronor så jag har råd att köpa dem skulle jag bli jätteglad :P
Sen promenerade vi med vagnen till mamma, och mötte upp min bror och världens sötaste hund, Ozzy. Nu vill jag också ha hund, men jag vill nog hellre ha ett pra skor......

I alla fall, promenader ute i solen hjälper också till att lyfta humöret. Så idag är jag glad, trots att det är fredag. Bara för att jag bestämt mig för det. Och det är jag imponerad av. För oftast brukar jag vara rätt tjurig på fredagar.

Ibland blir jag så förbaskat trött på att äta middag ensam. Laga mat, se till att lillkillen käkar. Sen diska på det.
Jämställt. Men visst.
Jag tror i och för sig att det blir lite på automatik, att den som är hemma mest, i den miljön, ser till att det är fräscht. Motsägelsefullt nog har jag hört flera män säga att de minsann inte tänker hålla på och fixa hemma när de är pappalediga. Då ska de umgås med barnet.

Jag har kommit på mig själv med att hela tiden försöka se till så att Mackan kan vara med Todden när han är ledig. Jag har svårare att se till att han kan hjälpa till hemma. För det är så viktigt för mig att han ska få chansen att vara en så bra pappa som möjligt... Fråga är om någon ser till att jag är en bra mamma. Nu sitter jag med fisken i ugnen, ungen i knät och bloggar. Istället för att vara pedagogisk och fantastisk.

Dagens fråga är varför så många (framförallt kvinnor) ställer så höga krav på sig själva och ser till att de ansvarar för allt?
Jag menar, egentligen orde väl Markus och Teodors relation vara deras problem?
Men det finns något naturligt i mig som gör att jag funderar över och gör mitt bästa i dessa saker. Är det min uppfostran? Är det samhällets fostran?
Eller är det helt naturligt biologiskt?
Nu är min middag klar :)

Camilla undrar över balansen mellan "bra" och "dåliga" saker och om man verkligen får vad man förtjänar? Eller om livet bara är orättvist? Eller om det är både och? Det kanske faktiskt är så att det är orättvist att man får vad man förtjänar, eller något...

Jag funderar givetvis på detta eftersom jag befinner mig i en helt surrealistisk tillvaro. Hela dagarna bär jag på en annan människa, som för tillfället inte gör mycket annat än slår mig. Hårt i ansiktet. Efter det skrattar denna märkliga person, eller gallskriker. Inget avslöjar i förväg vilket av de båda det blir... Frustrerande.
Då frågar jag ofta mig själv vad jag gjort för att förtjäna detta.
Sen, eftersom denna människa råkar vara en liten bebis så skrattar den glatt när jag kommer in i samma rum. Ler stort när jag tar upp honom i famnen och beundrar mig när jag sjunger "Imse vimse spindel", undrar jag igen vad jag gjort för att förtjäna detta.

Med den lilla är det fantastiskt väl avvägt, balansen är oftast total. Kanske för att man helt skulle förlora förståndet annars. De andra sakerna i världen tycker jag nog inte är lika väl avvägt. Vissa år förlorar man alldeles för många människor, eller så känns det som om allt går snett. Som jag sa till min fantastiska syster en gång på skämt, efter att hon kläckt ur sig "det är inte min dag idag" så svarade jag "det är inte mitt år i år".
Man kan ju bara hoppas att det går jämt upp till slut, men just nu är jag ganska frustrerad över att så många mår så dåligt....
 

Vi är nog alla barn av solen :). Ingenting gör något om det är vackert väder. Bortsprunget är gräl, ilska och pms. Tro det eller ej men jag blev inte ens upprörd öer att tvingas upp 06.50 imorse. För himlen var vackert blå...
Okej medans jag var hemma inomhus kunde jag hålla min ilska vid liv, denna ilska som faller sig så naturligt för mig.
Men så fort jag kom ut i solen och den härligt svaga brisen blev jag lugn.
Som tur är är jag inne nu så jag kan skriva omnågot som irriterar mig gång på gång. Kvinnor.

Jag hade som jag nämnt tidigare en vän på middag igår. Osökt kom vi in på två saker som ständigt fascinerar mig. Tjejers oförmåga att vara nöjda med sitt liv och tjejers totala förmåga att hugga varandra i ryggen. På ett sätt tycker jag ju att det är bra att man inte är nöjd jämt, det är ju bra att söka mål och sträva efter förbättring. Problemet är att så många mår dåligt, denna strävan blir en press som gör hela ens liv ohållbart. Det kan handla om betyg, hem och lyckan iatt vara smal. Att ha den bästa maken, en jämställd tillvaro och ha tillräckligt med pengar att göra fantastiska resor.
Alltför ofta fastnar jag själv i den spiralen och det slutar alltid med en krasch.
Varför är jag inte kapabel, ens som vuxen att gilla läget, må bra över det jag lyckats uppnå istället för att vara upprörd och deppig över allt som jag inte är?

Vad gör då vi kvinnor när vi känner oss misslyckade? Jo, vi hackar på andra kvinnor. Killar (män) låter vi komma undan med allt, men stackars den medsyster som tar uppmärksamheten från oss, klär sig fel eller inte är lagom vacker...
Henne hackar vi i bitar.
Alltför ofta när någon av mina vänner råkat på en före detta fiende så slänger de ur sig kommentarer som "hon hade så fruktansvärda kläder på sig", "hennes kille hade lämnat henne, haha", "alltså, hon såg inte klok ut, helt utan smink!!!" eller klassikern "jag var i alla fall smalare än henne".

HERREGUD! ORKA.... Växa lite. I er själva. För är man stark i sig själv behöver man inte tryckaner någon annan.
Tackar för denna fantastiska sommardag som jag personligen ska ägna åt att växa, utan att det innebär ett skit för mitt yttre, bara mitt inre. Det hyllar jag denna sommardag.

Har precis avslutat en lyckad middag! Lyckad på alla sätt som en middag kan vara. Trevligt sällskap, även om lilla Todden hindrade samtalet från att flyta riktigt :P
Vänner är fantastiska varelser. Middagsmaten blev också superlyckad, hur gott som helst. Känner mig nästan tvingad att dela med mig av detta fantastiska recept ;)

Jag gjorde en "falsk vegetarisk lasagne", vilket i princip innebär att man kokar tortellini fylld med ost, häller ut dem i en smörad form (jag slängde ner lite hackad färsk tomat också). Sen gjorde jag en vanlig vit sås, och hällde i 400 gram hackad spenat och en burk kronärtskockshjärtan (skurna i bitar). Därefter strödde jag över ost och slängde in min falska lasagne i ugnen på 200 grader tills den fick lite färg. Sen fick den stå på eftervärmen tills min vän behagade att dyka upp. Till åt vi en kålsallad med gurka. Galet gott!
Och mättande:)
Det enda som fattades var en flaska vin, vitt eller rött hade inte spelat någon roll. Men pastan var god ändå.

Jag älskar verkligen god mat! Särskilt den man lagat själv, eller gjort till sin egen. Då blir det en stolthet i maten på något sätt. Som tur var blev det över så jag får äta en fantastisk lunch imorgon, och verkligen njuta.
Till och med den lilla slukade maten, trots att det var första gången han fick spenat... Han får tydligen bara äta det max en gång per månad. Stackarn! Det som är så galet gott:)
Så, trevlig vän, glatt barn och god mat, snacka om ett lyckat recept.
Nu spelar någon granne "Ecuador" låten i sin bil. Sommar. Mys.

Efter mitt inlägg igår om att vara vuxen fick jag knäppen och bestämde mig för att jaidag skulle vara vuxen och fantastisk. Jag började dagen med att släpa mig ner till gymmet, Sen var det dags att plocka och diska. Jag trallade glatt när det lilla livet här hemma vaknade. Givetvis skulle vi ut. Sånt gör alla bra mammor. (Mao avskyr jag själ att slpa runt en liten bebis i diverse lekparker och få leka mer själv än vad han gör, alltså måste alla som gör sådant vara fantastiska).
På med regnkläderna. Det var lite mulet och det är ju säkrare att vara säker, om man nu ska vara vuxen.
Tyvärr saknar jag själv både galonbrallor och stövlar... Men men, vad gör man inte? Det var ju inte precis som om det regnade.

Tre steg utanför porten öppnade sig himlen och all världens vatten ramlade ner. Omogen som jag nu visade mig vara vägrade jag ge upp. Det kanske slutar snart tänkte jag optimistiskt och promenerade ner till parken och parkerade barnvagnen under tak.
Där sitter vi ett tag och fikar i regnet.
Sen vaknade barnet i mig till fullo och det blev vild lek i spöregnet. Teodor älskade att gunga i regnet! :)
Härliga tider!

Den barnlika glädjen från leken i regnet ska jag nu dessutom få dela med en gammal kamrat. Inte illa.
Nu ska jag kolla till den fantastiska maten jag lagar, och försöka fortsätta vara glad!
Regn, underbara regn!

Detta blir ett ganska flummigt inlägg, som kanske är svårt att förstå om man inte pratar med mig varje dag och hör min ilska... Jag tror jag har förlorat slaget, men jag tänker inte ge upp kriget.

Varför är alla dessa kvinnor så otroligt lättimponerade av smalhet? För många tjejer innebär att vara smal lycka. Och det gör mig så förbannad. Är jag mindre lyckad för att jag får kämpa? För att jag inte alltid klarar det så bra?
Jag gick upp mycket med Teodor. Jag har fortfarande mycket kvar (12 kg) som jag kämpar med. Men det är svårt, för jag är så otroligt trött hela tiden. Idag skulle jag tränat men jag blev för trött. Som vanligt.
Innerst inne vet jag att det bästa är att låta det ta den tid det tar... Jag kan inte skynda på detta utan att bli knäpp.
Men jag önskar att jag alltid orkade försöka.

För annars förlorar jag slaget. När andra kvinnor ser på mig, ser de inte en lyckad kvinna. Eller, det kanske bara är jag själv som ser det så. För avunden kommer alltid, när man ser snygga bilder på folk. Det spelar ingen roll vad de gör, eller om det egentligen är sunt. Jag har ändå förlorat slaget. För jag försöker göra detta på ett hälsosamt sätt.
Jag provade low carb-high fat, men jag blev knäpp. Började glupa i mig godis istället, eftersom jag kände saknad efter en vän. Men det är en lång, förmodligen patetisk historia som jag inte vill dra här. Det är bara sorgligt när man inte står någon så nära som man tror...
Och när jag blir ledsen och samtidigt lider av kolhydratbrist blir det panik. För jag blir glad av pasta. Jag älskar mat!!
Jag är trött på att låtsas något annat. Så slaget är förlorat. Jag är visst inte sådär jävla lyckad.
Men efter att jag skrivit detta så struntar jag i det.

För jag tänker fortsätta mitt krig. Och försöka finna lyckan. Utan att nödvändigtvis vara ytlig.
Sådär.

Jag tror faktiskt inte jag uppskattade att sova på riktigt innan jag fick barn. Eller jo, det gjorde jag kanske. Men inte på samma sätt. När Mackan tar Teodor på morgonen kan jag ligga kvar i över en timme trots att jag inte riktigt kan somna om. Jag befinner mig någonstans mellan sömn och vakenhet och drömmer om sömn.

Det är kul med småbarnsföräldrar. Jag och Teodor hade en lekträff idag och efter att man som mödrar diskuterat barnens framsteg och berömt varandras små underverk kommer man osökt in på ämnet sömn. Jag har nog aldrig varit såhär trött förut. Jag är så otroligt tacksam över att jag inte behöver gå till ett arbete inom den närmsta framtiden. Förmodligen skulle jag somna om någon av mina klasser hade läsprojekt.
För jag, som förut bara kunde somna i kolmörker och min egen säng kan numer somna med lampan tänd i soffan. Frågan är, varför min son inte har denna förmåga?
Nu har han passerat tiden då han vaknade hungrig flera gånger per natt. Detta innebär dock inte att han inte vaknar. Det finns ju några scenarion man accepterar, om han vaknar för att han behöver ny blöja, är ledsen och ensam eller sprudlande glad. Det sistnämnda för att små bebisar är så förbaskat söta när de skrattar oavsett vilken tid på dygnet det är.
Vad jag inte gillar däremot, är när han vaknar och bara surar och bråkar. Och är pgg, alternativt övertrött. Då funderar jag ofta ett par sekunder på om man skulle ta och ställa ut spjälsängen på balkongen. Så mycket älskar jag att sova.

Men eftersom jag trots allt, älskar den lilla mer så får jag nöja mig med drömmen om sömn.

Vissa människor klarar det så bra, allt det där som "man bara måste". De diskar direkt efter middagen och plockar undan så hemmet är vackert på kvällen innan de går och lägger sig. De tränar sina två-tre gånger i veckan med ett leende och verkar aldrig känna sig trötta eller bara fel.
Jag önskar jag var som vissa människor.

Tyvärr så är jag inte det. Jag har förstås flera anledningar till detta;
1. Jag är lat
Jag är ofta trött och jag ligger tusen gånger hellre på soffan med en bok eller en bra film och ett glas vin i handen på kvällen än plockar undan leksaker. Jag älskar att ligga ner. Det klår att stå eller sitta upp med hästlängder.
2. Det känns onödigt
Det spelar faktiskt ingen roll hur mycket jag plockar, städar eller diskar. It's a no ending story. Eller, skiten kommer alltid tillbaka så att säga.
3. Jag är hellre social
Det är mycket trevligare att prata med sina vänner på telefon än att vara på gymmet. Om det vore fysiskt möjligt för mig kanske jag skulle klara av att träna mycket ifall jag kunde prata i telefon på gymmet. Utan att känna mig som en idiot det vill säga.
4. Jag gillar inte när det känns tungt och jobbigt
Typ när man måste dra ut möblerna för att dammsuga bakom dem, eller när man knappt kan andas på crosstrainern och ser att det är mer än halva tiden kvar.

En annan rolig ursäkt jag har för att inte gå till gymmet är att trapporna känns jobbiga, haha. Helt sjukt.
Problemet är att jag är så pass "vuxen" att jag tycker om att ha det fint hemma. Gillar det faktum att jag blir starkare och piggare av att träna. Så det blir svårt. Svårt att vara vuxen.

Kvinnor och män. Män och kvinnor. Relationer, jag blir inte klok på dem. Kvinnor är oftast de som verkar må sämst i sina relationer. Nosar man lite närmre verkar det ofta bottna i att vi saknar en god relation till oss själva. Är det möjligt att vi projicerar våra egna komplex på de vi är tillsammans med?

Jag minns en gång när jag ville att jag och Mackan skulle börja träna tillsammans. En vecka gick och det fungerade bra, sedan vekade det som om vi båda liksom väntade på att den andra skulle släpa med oss till gymmet. Och när han inte tvingade mig blev jag rasande. Jag kommer ihåg att jag kallade honom lat (mitt eget värsta komplex).
Nu tränar vi igen. Jag måste erkänna att det är jag som styr upp och planerar, så att vi båda sa få våra tider. Det stör mig lite, men inte så mycket nu när Todden finns. Det hela måste liksom styras upp om han ska ha friska föräldrar som lever länge. Sen är jag kanske mer motiverad nuförtiden.

När man själv känner sig lite låg, eller jag, så skapar jag problem i min relation, eller jag lyfter fram problem som man kanske kan leva med, kanske inte. Är detta bara något jag projicerar? Om jag inte är nöjd med mig själv, kanske det ibland är lättare att bli arg på någon annan. Att allt kanske bara kan få vara någon annans fel.
För det är jobbigt att ta ansvar för sig själv. Och sitt mående. Skitjobbigt.

Jag tänkte på det när Michael Jackson dog. Jag kände inte honom, men älskade musiken när jag var liten. Och har liksom alltid gillat Michael. Min första konsert var Dangerous konserten på Stadion -93. Så när jag hörde om hans död gick luften ur mig. Massive destruction. Särskilt med tanke på att han var yngre än min mamma.
Men det var ju inte okej att gå omkring och böla över det. Så jag bråkade lite istället. Inte lika skämmigt...
Men hur knäpp är jag?

Jag tänkte att jag skulle kämpa på att förbättra mitt cv såsom arbetsmarknaden ser ut nuförtiden. Försent valde jag att söka in på några kvällskurser i multimedia. Och hamnade på reservplats. 15. Det suger verkligen.
Det är ju dags för mig att komma på lite reservplaner eftersom det ser ut som om jag kommer att vara arbetslös from januari. Otroligt tråkigt.  Så då tänkte jag att jag kanske bore skaffa en reservplan.

Reserv. Intressant ord. Ibland känner jag det som om jag alltid varit reserv, och alltid tagit reservplanen. Det säkra kortet. Inte plugga som en tok för att komma in på journalistutbildningen för som det finns det ju inte några jobb, satsa inte på skrivandet som karriär, skaffa en karriär där skrivandet finns med istället. Det är säkrare. Stanna med pojkvännen istället för att flytta utomlands ett år efter gymnasiet. Det är viktigare. Bättre. Säkrare.
Jag fick höra en del att jag hade talang vad det gällde att måla, och att skriva. Men målandet lade jag ner eftersom jag inte var "bäst", och var man inte bäst så skulle man få bo utfattig på gatan.
Så...

Jag sitter vid en bärbar dator och skriver. I min egeninredda lägenhet. Ett hem. Med en snygg sambo som ligger och läser i sängen. Vägg i vägg ligger en fantastisk liten baby som äntligen verkar lite friskare och sover sött. Jag har en hyfsat bra föräldrapenning. Bil.
Det verkar som om ordet reserv fungerat bra för mig.
Ändå känns det lite konstigt. Lite tomt.
Jag undrar varför... :(