lillapillerill

Hmm... Jag undrar, skulle han inte vara jättesöt i denna tröja?
Mitt liv har förändrats. På allvar. En gång i tiden shoppade jag loss som en tok till mig själv, så ofta jag kunde.
Numer applicerar jag denna köphunger på mitt barn.
Jag verkligen storkonsumerar, både struntsaker och kläder. Jag tänker efter sju gånger innan jag köper något till mig själv, men när det gäller Todden åker saker nästan av sig själv ner i shoppingbagen.

Jag kan inte bara anklaga mitt föräldraskap för skiftningen i mitt shoppingintresse. Det började tidigare än så. Vid någon punkt i mitt förhållande slutade jag köpa kläder och saker till mig själv och började handla till Markus istället.
Jag tror det var när jag började gå upp i vikt...Jag kände mig helt enkelt inte värd saker längre, eftersom jag var fet. Trodde jag i alla fall. Jag vägrade köpa saker i en större storlek än jag tidigare haft och envisades istället med att ständigt köpa för små kläder... Inte klokt egentligen. Men jag såg ett värde i hur mager jag borde vara.

Det är så otroligt synd att visdomen kommer så sent. Precis efter förlossningen kunde jag inte ha kläder på de "vanliga" avdelningarna längre och jag blev helt förstörd. Överallt stod det om att man som humörhöjare skulle köpa sig ett par byxor som satt perfekt etc. Så jag satt hemma och stortjöt för det fanns ju inga byxor som satt perfekt.
Nu, när det finns det igen får jag ständigt påminna mig själv om att jag är värd kläder som jag trivs i.
Det händer visserligen fortfarande att jag köper ett par byxor som jag knappt kan ha, men jag har slutat köpa dem så små att jag inte får upp dem över rumpa och höfter. Viktnedgången jag behöver ägna mig åt handlar mer om min hälsa, därför kan jag tillåta mig själv att låta det ta tid.
Och jag har lärt mig, att älska att jag är kurvig, trivas med min kropp. I alla fall såpass mycket att jag tillåter mig att shoppa. För i tider av finanskris bör vi som konsumenter väcka vår inre shopoholic, och dra vårt strå till stacken för att få ekonomin på fötter igen. :)

På slutet har jag hört många olika sätt att värdera sig själv och jag har blivit lite fundersam.
Vad är det egentligen som avgör vad man är värd?
Är det intelligens, social kompetens, ens arbete, ens vikt, ens utseende eller hur "fuckable" man är som bestämmer ens värde?
Beräknas ens värde efter det man gör, det man lyckas uppnå med sitt liv? I äldre tider, under tidigare eror har det varit prestigefyllt att uppnå något, att skapa en förändring. Men i dagens hårda samhälle, spelar det någon roll?
Jag tror tyvärr att det nästan saknar betydelse.
Folk idag tenderar att beräkna sitt eget värde utifrån hur andra uppfattar en.
Varför är det så viktigt vad andra tycker?

Mitt arbete t ex, är något som jag ständigt får försvara, varenda gång (jag svär) jag berättar för någon att jag arbetar som lärare ifrågasätter folk varför. Varför är du lärare när de får så dåligt betalt? Oj högstadiet, VARFÖR? Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte att lärarens arbetsmiljö är den bästa, inte lönen heller. Men eleverna, de är alltid fantastiska. Även när de bråkar, för det är min utmaning. Att hjälpa, leda och stödja, det är min uppgift.
Bland dessa elever finns det andra sätt att mäta värde, framförallt genom utseende. Pojkar tenderar ibland även att mäta värde utifrån vad man vågar säga eller göra. Som pojke verkar det vara viktigt att vara modig. Men, till skillnad från 1990-talet då jag växte upp, är det idag viktigt för unga killar att vara snygga. Har fåfängan bland unga män har kommit för att stanna?
Under senare delen av -90 talet fick många unga tjejer kritik för att de ansågs kaxiga. De talade emot, sa vad de tyckte och ifrågasatte världen omkring dem. Det var också ett mode med korta kjolar och stövlar.
Attityden kom, liksom modet, (nu kommer jag nog få stryk) till viss del från Spice Girls.
De använde sitt utseende och sin sexualitet för att nå fram med vad de ville säga girl power. Det var också en början av ett mer avklätt mode lägre och lägre ner i åldrarna. Spice girls regerade under 1990-talet. På gott och ont.

Idag blir jag faktiskt förfärad (fyller år imorgon så jag får låta som en tant:P) För dagens tjejer och även kvinnor, verkar ibland inte vilja något. Förutom att behaga killarna. Jag vet kvinnor äldre än mig själv som mäter sitt eget värde utifrån hur många killar som vill sätta på dem. Herregud, är det det enda jag ska eftersträva nu? Att räknas som en milf?
Är det bara jag som tycker att det är tillräckligt svårt att bara behaga mig själv och den jag valt att leva mitt liv med?
Vad är det värt?

Vad glad jag blev när jag loggade in på min lilla blogg och fick se alla trevliga kommentarer :)
Det gjorde min dag
Det är nästan så att jag inte är tillräckligt irriterad över något, vilket gör det svårare att skriva.
Nästan.

Jag är självisk. Jag är så glad att jag fått en son. Jag är dessutom jätteglad att jag fick börja med att vara mamma till en pojke. För jag tror att det är mycket svårare att vara mamma till en flicka. Världen känns hårdare mot unga tjejer på något vis. Min lilla son har tur, för han har möjlighet att styra samhället vi lever i (än idag har Sverige fortfarande inte haft någon kvinnlig statsminister). Min pappa har alltid uppfostrat mig till att jag kan bli vad jag vill. Tyvärr insåg jag själv redan tidigt att jag hade begränsningar. Jag var inte tillräckligt intresserad av naturvetenskap eller matematik för att välja den typ av utbildning som skulle gett mig status. Och pengar. Sorgligt men sant så handlar det mesta i dagens samhälle om pengar. Och att vara snygg. Jag har nog aldrig varit bra på varken det ena eller det andra.
Jag har alltid varit bra på att spara, ha en buffert som jag sedan gett eller lånat ut till människor jag älskat som behövt hjälp.
Jag tror min sambo blivit mer eller mindre tokig genom åren på min förmåga att leva på nudlar för att spara och sedan  ge bort det jag tjänat ihop. Det verkar ju faktiskt inte helt smart.
Men jag har alltid motiverat detta genom att säga att människor är viktigare än pengar. För övrigt använde jag samma ursäkt när jag åkte till ledsna vänner istället för att läsa på till tentor. Människor är viktigare än böcker.
Det är ju sant, jag tror att man lär bäst av att leva. Det är endast genom att leva som du kan lära dig bli en bra människa!

Hur ska jag då göra när jag ska uppfostra ett barn, eller möta unga i mitt yrke. Jag anser att arbeten som hjälper andra människor är det mest prestigefyllda man kan göra. Tyvärr håller inte samhället med.
Så, hur råder man unga och sina barn att välja kring sin framtid?
Med information, och genom att tvinga dem att välja något de är intresserade av och skulle må bra av att arbeta med. Då ska det inte spela någon roll om en tjej väljer att bli civilingenjör eller förskolelärare, eller om en kille vill bli mekaniker eller sjuksköterska. Intresse ska vara viktigare än vad man tjänar eller vad andra anser att man borde välja.
Vissa är intresserade av religion eller samhällskunskap, andra av språk och andra av naturvetenskap. Man bör välja det som gör en lycklig, för lycka ger status, i alla fall i min värld. Det ska jag lära min son.

Nej, nu blir jag tokig.
Galen faktiskt.
På kvinnan. Då mina vänner snackar om sina dåliga män brukar jag ibland skämtsamt säga "Män! Det enda som är värre än män är kvinnor!" jag tror att jag måste sluta med sådant eftersom det verkar som om kvinnan är sin egen värsta fiende.
Tänk på saken, ibland är ens vänner ens egen värsta kritiker.
Alldeles för många gånger i livet har de vänner jag ansett mig stå nära huggit mig i ryggen. Det har alltid varit vid tillfällen då jag själv känt mig osäker och svag.
Jag minns på gymnasiet, precis efter att jag träffat min sambo, jag kände mig annorlunda. Det var mitt första seriösa förhållande. Jag hade aldrig tidigare ens varit intresserad av att ha ett förhållande eftersom det kändes så.... stereotypt liksom. Jag levde enligt principen ensam är stark.
Nu kommer jag bort ifrån ämnet, då i alla fall sa en av mina vänner till mig att jag blivit så självupptagen. Och det knäckte mig nästan. Då jag lunchade med en annan vän bestämde jag mig för att ventilera detta, och denna vän höll med den tidigare... Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv!
Sedan passerar viss tid, jag funderar, stärker mig själv och bestämmer mig för att jag bara är delaktig i ärliga relationer.

Väninnan från lunchen sjöng på en vårkonsert senare det året. Hon misslyckades med att hålla tonen vid ett par tillfällen, förmodligen på grund av nervositet. I det stora hela lät det fint men det var någon annan som var kvällens stjärna om jag säger så. Då konserten slutat och jag står med resterande personer i tjejgänget och möter min sjungande väninna är jag rungande ärlig (jag trodde att det var det vi skulle vara). Det var ett stort misstag.
Den självupptagna Camilla var från och med denna stund osams med hela tjejgänget.
Inte ens ärlighet kunde vara jämställt mellan oss väninnor. Eller kanske bara inte mellan dem och mig.

Ofta funderar jag på om det helt enkelt är mig det är fel på. Jag är medveten om mina brister och saknar inte självdistans. Jag har alltid kunnat skratta åt mig själv. Jag har alltid lidit av vild fantasi och testat sanningens gränser. Men det är jag. Och jag tänker inte skämmas.
Jag har en handfull äkta vänner. Ibland dem finns en tjej som inspirerar mig. Hon framhäver sig själv och ber inte om ursäkt för sina brister. Om vi blir osams grälar vi. Och vi säger vad vi tycker. Hon tycker att hon är fantastisk på alla sätt och vis. Och hon säger det. Jag gillar det, hon har alla de positiva egenskaper som man ofta finner hos män.
Andra kvinnor blir såklart tokiga på henne. De tål henne oftast inte.
Hur kommer det sig att en man som lyfter upp det bästa hos sig själv ses som självsäker och en kvinna som gör samma sak ses som skrytsam? Eller mallig.
Och vilka är det som talar illa om kvinnan som framhäver sina egna positiva egenskaper. De är samma personer som dyrkar mannen som gör det. Andra kvinnor.
Tänkvärt. Jag tror inte jämställdhet mellan kvinnor och män kan existera om inte jämställdhet mellan kvinnor börjar existera. Varför är det så viktigt för många av oss kvinnor att vara bättre, smartare, snyggare än andra kvinnor?

Hur kommer det sig att när min sambo byter blöjor och tar hand om bebis så avlastar han mig?
Men när jag byter blöjor, håller koll på barn och mat så gör jag min plikt....
Missförstå mig rätt, jag älskar karln jag lever med, han diskar, plockar och ser själv när det behövs städas. Oftast.
Jag är väl snarare den av oss två som är lite mer bohemisk. Utom när vi får gäster.
För även om vi båda två delar hem så är det jag som får stå till svars om det är stökigt när det kommer folk.
Varför är det så?

Detta är ju inte precis Mackans fel. Att våra mammor båda tittar på mig om det är stökigt och dammråttorna har tagit över. Frågan är om de ens tittar på mig så mycket som jag tror... Det enda jag vet med säkerhet är att det är jag som får dåligt samvete. Vid tillfälle haglar en och annan kommentar förstås, eftersom det är kvinnans ansvar att se till att det är fint hemma, fortfarande. För trots allt så tycker jag att Mackan är fantastisk när han hjälper till (notera hjälper till) och de flesta av mina vänner är avundsjuka på att han är så duktig.
Men när jag gör något, då är det bara så det ska vara.
Till exempel när vi har födelsedagsfika hemma så är det i regel jag som ställer fram kakor och bullar och Markus som häller upp kaffe (denna uppdelning rotar sig i diverse brännskadeolyckor jag orsakat).
Varenda gång han fyller år ifrågasätter någon kvinna varför han serverar på sin födelsedag. Jag har aldrig fått frågan.

Jag undrar om alla flickor fostras till att ta ansvar och att bry sig om vad andra tycker? Fostras då pojkar till att inte behöva ta ansvar?
Så vill inte jag att min son ska utvecklas. Och det känns betydligt viktigare att lära honom goda värderingar än att klä honom i rosa.

Jag hamnade i en intressant diskussion igår. Om genus.
Hur ska man arbeta aktivt med genus, är det viktiga att bryta traditionen att små pojkar har blått och små flickor har rosa eller är det viktiga att göra samhället mer jämställt över lag?
De senaste årens iakttagelser av kvinnornas värld får mig tyvärr att betvivla att jämställdheten går framåt. Kvinnornas liv har istället blivit mer och mer kravfyllt, för att överleva som kvinna idag måste man klara av att ta hand om barn och hem (där delas ännu inte 50-50), man ska arbeta heltid, hålla sig i form och vara snygg.
Detta leder till att kvinnan, särskilt efter att hon börjar jobba igen efter att ha fått barn, går in i väggen.

Men det är inte där kvinnorörelsen lägger sitt fokus. Unga kvinnor mår allt sämre och blir som förhäxade av plastikkirurgins möjligheter. Då diskuteras genus, i den bemärkelsen att vi ska få små pojkar intresserade av dockor och små flickor intresserade av bilar.

Men hallåååååå! Borde vi inte istället lägga fokus på att ge båda intressen lika värde? Varför tjänar en bilmekaniker mer än en barnskötare? En civilingengör mer än en lärare? Och varför tjänar män och kvinnor med samma arbete olika mycket pengar?
Sverige har en lång tradition av att se ner på de yrken som anses "kvinnliga", läraryret till exempel, förlorade både förtjänst och status när fler kvinnor valde det som uppehälle. När jag klagade om min dåliga lön till en väninna svarade hon mig med att fråga varför jag valt att arbete som lärare i så fall. Ska jag bestraffas för att jag är intresserad av människor istället för datorer? Tack för solidariteten kvinnor.

Dagens feminister, det känns ibland som att det blir krig mellan de kvinnor som tycker om att vara "tjejiga" och de som slåss för kvinnans rättigheter. Snälla, handlar allt verkligen bara om huruvida man ska raka benen eller inte? Och varför vissa kvinnor väljer att raka benen eller plastikkirurgi?
Kan vi inte alla vara överens om att samhället som vi lever i är orättvist, och fokusera på de skillnader som skapar en bild av kvinnans lägre värde. För idag värdesätts vilka prylar man har råd med, vart man bor och vilken lön man har.
Varför inte enas och börja förändringen där.
Jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill att man ska värdera arbeten såsom sjuksköterskor, lärare etc lika högt som typiskt manliga yrken med lika lång utbildning. Jag vill att kvinnor ska ha rätt att välja och att hemarbete ska värderas högre. Sedan kan vi diskutera varför man rakar benen.
Tänk om kvinnor kunde enas, istället för att se ner på varandra. Tänk om kvinnor kunde besluta att lika rättigheter är vad vi ska kämpa för, istället för att bara öka kvinnors skyldigheter.
För jag är inte så övertygad om att det verkligen är bättre nu.

Alltså, inte en dag utan underkläder utan en dag som trots feber och nära att förlora barn olyckor blev underbar :)
Den underbara dagen inleddes med ett hett bad med levande ljus skapat av min ibland fantastiska sambo. Doftljus med jordgubbsessens. Underbart! Som om det inte vore nog så gick jag upp, kollade mailen och min fantastiska vän Tove hade skrivit ett superpeppande mail till mig, som beskrev varför jag var fantastisk. Vad har jag gjort för att förtjäna sådana personer nära mig.

Jag lyckades dessutom fånga Teo innan han hade rullat från sängen ner på golvet. Otroliga tur!
Därefter fortsatte jag mitt nya vegetariska liv och åt en fantastisk grönsaksröra till lunch. Idag har jag inte haft ont i magen en endaste stund. Life is fantastic :) Det är helt klart underskattat att leva utan magsmärtor.
På eftermiddagen kom Malin och Leo med massa goda bullar :) Leo fick min lilla Teodor att skratta gång på gång på gång, härligt med babyskratt. Bullarna var dessutom fyllda med vaniljkräm, min absoluta favorit :)
Jag fick också prata med min gulliga systerdotter Tilde som saknar mig.

Sen kom min underbara vän Sofia och jag lagade en fantastisk tomatsoppa, jag lyckades dock skära mig i fingret, men det var tur i oturen eftersom jag nu inte kan diska på minst 24 timmar... För vi är fattiga och saknar diskhandskar :P
Så denna dag har jag ingenting emot att avsluta med att plocka upp leksaker, vika ihop soffans filtar, göra sit ups och yoga.

Frågan är: Vad kommer hända imorgon för att uppväga det underbara som skett idag?
Förhoppningsvis inget allvarligt. Det vore skönt med ett par glädjande dagar i rad :P
 

Undrar mycket över vänner.
När man gick på gymnasiet betydde ens vänner allt för en. Sedan skaffade de och man själv som regel pojkvänner som då blev viktigast i livet. Sedan får man barn och då kan man helt plötsligt dela upp sina vänner och bekanta i två kategorier, de med barn och de utan.

Jag hade inte en aning om att det var så laddat. De vänner man har som har egna barn vet precis hur allting ska skötas och göras, de säger till en att man är fånig när man undviker att ge sitt barn allt med salt i, att man är överbeskyddande och att man ska göra på precis samma sätt som de eftersom deras barn överlevde och mår bra. Hela hetsjakten känns som deras eget sätt att bekräfta att de är fantastiska föräldrar. Problemet är att alla måste få vara fantastiska på sitt eget vis. I alla fall måste jag få vara det på mitt.

De vänner man har som inte har barn, det är en helt annan femma. Oftast försöker jag nog måla upp en bild som visar att livet inte förändras så mycket när man får ett barn. Jag försöker desperat visa att jag fortfarande är samma person.
Problemet är att jag inte är det.
Jag är pjoskig, fånig och tänker mest på min bebis och min familj hela tiden.
Jag undrar hur vi ska bli ett bra team, hur jag ska skapa en trygg miljö i hemmet.
Och jag har ont. Ont efter sviterna av en graviditet. Jag är emotionell och orolig. Varenda dag är jag övertygad om att jag ska bli övergiven, eller att jag inte ska få något jobb efter föräldraledigheten.
Jag oroar mig över min relation till min sambo, eftersom min kropp inte känns som min längre. Den verkar tillhöra någon annan.

Framförallt känner jag mig dålig eftersom jag inte passar in i mallen längre. Jag känner mig varken som en mamma eller en barnlös. Mamma kläderna är för stora, de jag hade innan graviditeten är för små. Jag är inte en supersnygg och spacklad morsa, jag är inte heller en som inte bryr sig alls om sitt utseende.
Jag vet inte allt om barn. Jag vet ingenting om livet längre.
Och det skrämmer mig.

Jag trodde på allvar att jag hade koll. Det låter kanske inte så troligt med tanke på mina andra inlägg...
Men jag trodde det.
Jag trodde att det skulle räcka om jag pallade upp med kuddar på sidan om den lilla, så att han inte kunde rulla åt det hållet. Jag trodde också att han skulle säga till om han vaknade. Jollra lite kanske. Skrika. Gnälla.

Men oj vad jag underskattade min bebis. Av en slump gick jag in i sovrummet just i rätt sekund. Och hann precis fånga honom innan han rullade ner på golvet. Ungen hade rullat en hel säng på diagonalen!
Hur mycket ska man behöva palla upp egentligen?
Efter att jag fångat honom och mitt hjärta slog i 180 förmanade jag honom, som av en reflex. Arbetar man som lärare så gör man liksom. Då börjar den lilla rackaren skratta åt mig...
Vad tar man sig till med en sex månaders bebis, egentligen?

Då så, feberfri och frisk igen och var nästan, nästan tvungen att uppsöka en akutmottagning i alla fall.
Jag börjar undra när någon ska ringa på dörren och plocka ifrån mig den lilla, för seriöst, på sex månader har jag:
Tappat honom ur vagnen
Förmodligen missat att har haft tre dagars feber eftersom jag trodde att han bara haft det en dag,
de röda prickarna säger annorlunda.
Förlorat bröstmjölken
Släpat runt honom i diverse köpcentrum och matvarubutiker
och låtit honom träffa dagisbarn
Trots att det går RS virus denna vinter
Låtit honom titta på tecknat med mig
Låtit honom ligga på rygg eftersom han hatar att ligga på mage
Inte köpt något andningsalarm
Låtit honom sova på mage på mig
Det finns mängder med saker som man bör göra med barn. Jag undrar bara varför man som mamma kvävs av dåligt samvete när det inte verkar utföras någon form av kontroll?

Hmm. Läser överallt om de lyckliga kvinnorna som bara gått upp de rekommenderade tio kilon som man bör under en graviditet. Eller de som gått upp 35 och förlorat allt på bara ett par månader.
Själv gick jag upp dryga 27 kg och blev beroende av coca cola. Och godis.
I dagsläget, nästan sex månader efter förlossningen har jag dryga tio kvar. Det kanske inte låter så mycket, eller så gör det det, men till saken hör att jag gick ner ca tio under förlossningen.
Resterande vikt har jag bokstavligen promenerat bort.
Men vad ska man göra när motivationen tryter? När folk antingen anser att man inte får tycka att det är jobbigt att vara tjock och mamma, eller anser att man går ner på tok för långsamt.
Hur lyckas man då? När den ena vänninnan trycker i en brownies och den andra anser att man bör söka läkarhjälp?
Jag försöker bara hitta mitt sätt att komma tillbaka.
Har just nu en plan om vegetarisk kost, eftersom jag haft stora problem med magen sedan förlossningen, yoga och stavpromenader. Jag hoppas detta ska hålla i sig.

På bvc tycker de att jag ska ta barnvagnspromenader, till saken hör att jag fortfarande är så tung att dessa barnvagnspromenader i snöslasket bara orsakar mer svullnad. Borde man inte kunna få mer hjälp?
Hos de andra mammorna är man svartlistad eftersom det är tabu att diskutera vikt. Antingen ska den ramla av av sig självt eller så ska man vara en "nature mom" och inte bry sig. WTF!
Man är väl inte en dålig mamma för att man bryr sig om sin hälsa? Jag funderar kring alla som säger att vikten "ramlar av" om man inte tänker på det. Jag är inte sådan!
Jag är en coca coladrickande, godisälskande knubbis som måste komma ur ett tv-tittande mönster.
För jag vill orka spela fotboll med min son när den tiden kommer. Och det är svårt för mig, det är skitjobbigt.

Så idag vägde jag in mig. Jag väger 20 kg mer än vad jag hälsomässigt bör göra.
Följ min kamp och önska mig lycka till. För jag ska göra detta, fokusera på detta och fixa detta.
Jag ska må bra och det gör mig INTE till en dålig mamma.

Det händer mycket i världen just nu, kanske händer ännu mer i livet?
Jag vet att mitt liv förändrats totalt de senaste månaderna. Jag har blivit mamma.
Först och främst vill jag skriva att min son snart är sex månader och jag är fortfarande inte alltid säker på att han verkligen finns. Att han är här för att stanna liksom. När han sover på dagarna kunde jag i början "glömma" att jag hade fått barn.
Och ändå gjorde han mig lycklig. Och osäker på livet.

Första gången jag insåg att allt var förändrat för all framtid var den 2 januari, då han fyllt dryga fyra månader. Vi var ute på en ö i Stockholms skärgård, Möja, och skulle lyfta upp barnvagnen på öns buss för att ta oss hem då den lilla föll ur vagnen.
Jag glömde allt, glömde att jag varit kissnödig, glömde det liv som existerade utan mitt barn och kände bara en skärande smärta genom hela kroppen.
Tänk om jag hade skadat mitt barn? Mitt lilla liv.
Vi åkte in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag minns att jag satt i korridoren och grät. Jag såg alla andra som satt med sina sjuka barn och det enda jag kunde tänka var "snälla låt mitt barn må bra, jag struntar i om de andra barnen är döende, bara se till att mitt lilla liv mår bra".
Så förändrades jag. För jag tror inte jag någonson har kunnat vara så självisk tidigare.
Som tur är klarade han sig bra, ingen hjärnskakning och bara lite skrapsår.

Allt jag gör nu, är för min son. Jag vill vara frisk för honom, leva för honom, må bra för honom.
Och nästa vecka ska han lämnas till min mor över natten, hon ska vara barnvakt och jag är redan orolig.
Vad gör dessa känslor i min kropp? Varför har jag blivit så knäpp?
Från början trodde jag att det bara var amningshormoner, men mjölken är borta och jag är fortfarande  tokig.
Det går ett par dagar och jag börjar känna mig som en människa, jag vill läsa böcker och hitta tillbaka till livet.
Sedan får den lilla feber och jag blir hysterisk igen.
Hur kan detta vara normalt?

Om att vara kvinna, mor, flickvän, sambo, vän och levande.
Läs, känn igen dig eller protestera :)