lillapillerill

Det här med brudklänning till ett enkelt grillbröllop visar sig vara svårare än jag trott. Enkel, vacker och passande är det jag letar efter. Det blir nog dags att ge sig ut på jakt i sinom tid. Ingen picknick med ond mage direkt.

Men men, det måste ju göras.
På onsdag blir det lite shopping med fina V. Längtar.

Jaha. Diagnosticerad med ibs. En bra diagnos, eftersom man inte dör av det. En dålig diagnos för att det inte finns ngt direkt bot. Man måste hitta sitt eget sätt och jag provar mig fram. Utöver Ibsen så är det utmattningsdepression (igen), så jag medicinerar både mot det och med sömntabletter just nu. Jag ba' jag är ju inte LEDSEN! Sist var jag matt och ledsen, nu mer trött och tråkig liksom. Nåja. Same same.

Jag är sjukskriven 50% fram till påsk, efter lovet byter jag jobb. Doktorn tror jag kommer vara bra nog för heltid då, i och med att mitt schema är så annorlunda upplagt på nästa plats, med pauser som jag kan ta tillvara på.

Ibs då. Nyttig mat. Det jag redan vet inte fungerar för mig är kött och fett. Och laktos. Jag måste äta små portioner ofta. Men ngt mer är det också, så jag provar ta bort min älskade pasta och bröd! Med sorg.. Men jag behöver må bättre. Apropå allt tidigare tjat om vikt är byxor som var snortajta för tre veckor sedan nästan för stora. Men det känns inte så kul, allt går rakt igenom mig...

Jag sitter på pendeln på väg till jobbet. Tänker. Min syster säger att det är mitt problem, att min hjärna går på högvarv hela tiden. Jag märker det i så fall inte...

Mitt största problem just nu är min krånglande mage. Sen jag började jobba fungerar inte min vegetariska kost längre. Vilket är synd. Jag har bestämt mig för att börja inkludera lite fisk ett par gånger per vecka och se om det gör någon skillnad.

Promenaden imorse var givande, jag känner dock att jag har en förkylning som väntar på att bryta ut. Det kommer påverka träningen denna vecka, helt klart. Snart är det helg igen.
Det var svårt att gå hemifrån idag. Barn och sambo hann vakna och jag hann få lite kramar och leenden. Som mamma får man ladda batterierna så.

Det blev visst väldigt politiskt här denna helg men vi var med om en så sjuk sak häromdagen. De har visa samling på Ts förskola på fredagar. Denna fredag var det ett barn nyss fyllda fem som hade med sig en i-pad. Hans egna.
Jag vet att detta är förekommande, man behöver ju bara gå in på facebook för att se hur folk skämmer bort sina ungar. Jobbar mycket och ger barnen dyra prylar istället för tid.
Samma föräldrar kommer till skolan sen och kräver att deras barn får vissa betyg. Och lägger över all fostran på skolan. Långa dagar och märkeskläder istället för tid tillsammans.

Men det är bara ena halvan eller fjärdedelen av problemet. Överkonsumtion, att alla har eget. Miljökatastrof!
Samtidigt som man lär barnen att märken är viktiga och att de får allt de pekar på skyndar man på världens undergång. Och klyftorna. Vissa barn går hungriga, andra har iPhone och iPad. Jäkla skit! Jag fattar inte hur man kan göra så som förälder. En del av vårt jobb är ju att lära våra barn vettiga värderingar. Det kan ju vara att laga sådant som är trasigt, dela med sig och kanske kolla eko-märken istället för klädmärken?

Ibland känns det så tungt att jobba med detta vad det gäller ens egna barn när ingen annan verkar göra det. Så jäkla less på att hela tiden försöka skydda mina barn från världen omkring dem. Jag vill inte ha bortskämda snorungar som inte tänker. Jag vill att de ska växa upp till kärleksfulla, ansvarstagande och intelligenta individer.

Ibland blir jag så äcklad av att veta att visa män inte har någon självbevarelsedrift alls.

När jag var runt 20 hade jag ett tillfälligt jobb med en manlig chef. Jag tyckte att han var så snäll. Såå trevlig. Förstående. Till skillnad från min andra chef som var väldigt... Hård. En kvinna.
Jag överöstes med komplimanger för att jag var så effektiv, snabb och duktig på mitt jobb.

Sen började han komma in på mitt rum och småprata om livet. Det kändes ju trevligt och okej. Men jag började känna lite konstiga vibbar. Samtidigt intalade jag mig att jag bara inbillade mig.

Plötsligt kom den. En klatsch på rumpan och jag såg på ansiktet som gett mig den. En man gammal nog att vara min far. En man jag hade trott varit god. Kränkningen var inte bara smällen på röven och kommentaren "man måste ju få kolla stunsen" utan det faktum att han då gjorde all uppmuntran och alla snälla saker han sagt till osanningar. Han var bara en gammal man som ville tafsa på en ung tjej. Och jag blev kränkt. Och jag kände mig helt plötsligt dålig på mitt jobb för jag var bara en ung kropp. En kropp man var tvungen att få kolla stunsen på.

Som tur är var jag ingen duvunge. Min pappa hade fostrat mig till stark och med en stark känsla av integritet och ägande av MIN kropp. Så jag skrek. Skällde. Sa ifrån. Smällde sönder en dörr och kallade honom äckelgubbe.
Men. Rädd att förlora min inkomst anmälde jag aldrig mannen. Han upprepade små försök till ytterligare trakasserier men jag sa ifrån varenda gång.

Jag delar detta nu nästan tio år senare av flera olika skäl. Jag har mått dåligt över min kropp sen detta hände, ätit mig tjock för att inte vara ett byte, fått min självkänsla knäckt och litar fortfarande inte på manliga chefer. Jag har fram till nu oavsett yrke tvivlat på mig själv och min egen kompetens. Jag kan inte ta en komplimang på allvar. Idag börjar jag känna min egen styrka igen.

Det borde vara lättare att anmäla sexuella trakasserier anonymt. Att bara lämna in en lapp. För allvaret är så stort. Och händelsen bär man med sig resten av livet.
I mitt fall var övergreppet inte så "stort" men dess påverkan på mig desto större. Mitt hjärta blöder för de kvinnor som utsätts för än värre av sina chefer idag. Det händer såklart även på motsatt vis, vilket absolut är lika illa.
Chefer som trakasserar sina anställda på detta och liknande sätt äcklar mig så mycket.

Jag förlorade rätten till min kropp och jag anmälde aldrig. Min självkänsla försvann och har tagit tio år på sig att börja växa igen. Tänk på det lite.

Emelie, du kan sluta läsa nu, för detta blir jobbigt.

Jag har kaos i huvudet. Kaos. Det känns som om jag slits i tusen bitar. Så mycket att tänka på. Ett sådant test av mitt tålamod. För det är bara att vänta och se. Mer kan jag inte göra.

Det ska bli skönt med helg efter in informativ och intensiv fredag. En fredag som avrundades med aw fika med två underbara kvinnor och avslutas i soffan med lite rödvin och popcorn.
Förkylningen håller på att övermanna mig, så vila från träning idag och imorgon. Och bara vara med min familj. Vila. Läsa. Sova. Vänta.

Nu njuta.

Jag kom upp imorse med, men jag vet inte hur. Jag hörde mig själv tänka att jag inte ville, att det inte var värt det. Men upp kom jag, och 50 minuter gick jag.
Jag hade frosserifest igår med popcorn:) inget godis i alla fall.

Nu sitter jag på pendeln på väg till jobbet och väntar på besked. Undrar när det kommer.

Denna vecka har det varit så otroligt mycket stress. Framförallt i arbetet men mycket även privat. Sådär jäkligt ont i magen stressigt, men än så länge inte så att jag inte får luft;)

Allt kändes lite bättre imorse när jag blev avvinkad av en söt liten blöjhjälte!

Nu ska jag njuta lite av audioslave.

Imorse vaknade jag av mig själv! Kl 5. Utvilad och redo för min promenad.
Jag skojar INTE!

Bara 2 morgnar kvar till helgen:) då ska jag hitta på något med småkillarna. Det ska bli så skönt att vara ledig!

Jag lyckades ta mig till gymmet igår. Det blev mage/rygg/axlar istället för ben:) dagens träning blir inställd, istället åker jag till liljeholmen och hämtar mina glasögon!! Wohoo! Nu är jag snart framme med tåget i Sollentuna, äntligen är eleverna tillbaka!

Nästa träning blir bodypump på fredag eftermiddag:)

Jag är jättespänd på vad som ska ske detta år! Det känns som ett förändringens år. Vilket är kul! För alla gillar väl förändringar.... Eeeeh.

Jag har inte nyårslöften utan mål. Skratta mer och gråt mindre. Träna det jag tycker är kul. Se det positiva i tillvaron. Meditera. Ät mycket vegetariskt.

I år fyller jag 30. Mental toppform är målet!

Jag har precis lyssnat på Sven Wollters hesa stämma läsa nyårsklockan. Rysningar på armen.

2012. Ett år med mål. Mitt mål var att gå från fetma till normalvikt, jag är inte riktigt framme men det gör inget. Jag fann något annat. Jag fann mig själv.

När jag blickar längre tillbaka vet jag hur mycket jag slagits mot depressioner, sen tonåren, från början visste jag nog inte ens vad jag slogs emot. Jag visste bara att jag inte mådde bra och jag kunde aldrig någonsin vila i glädje utan att finna ett nytt problem. Jag var arg också. JÄTTEarg på HELA världen. Så jag bråkade med folk. Och inte så lite heller.

Sen kom faser med högprestation och ätstörningar. Och fortfarande dessa återkommande depressioner, som jag fortfarande inte var klar över. Ätstörningar som tog sig uttryck i jojobantning och att jag isolerade mig. Jag var 21 år, 175 och vägde 60 kg och vägrade följa med min pojkvän ut för att jag var för tjock. För tjock för att gå ut bland folk. Blev omruskad av mamma, vägde för mycket för professionell hjälp då jag fortfarande var BMI normal. Hjälpte mig själv.

Började mitt första lärarjobb 22 år gammal i Huddinge. Friskare, men skör fortfarande. Fann fantastiska kollegor och vänner. Växte. Älskade/älskar mitt kall. Lärde mig så otroligt mycket av mina elever. Depressionen hölls i schack. Närvarande men inte dominant. Spillrorna av mig lämnas åt min sambo, energin och glädjen på andra platser.

Vikariatet tar slut och jag får ett barn. 25 år gammal med en vacker ängel i min famn, älskar så mycket att jag förlorar mig själv i kärleken till mitt barn. Vänner vänder mitt nya konstiga jag ryggen. Andra stannar kvar. Jag är så lycklig, men så ihålig. Tom.
Min syster försöker nå fram till mig men jag förstår inte, jag är ju lycklig.
Men inte. Konstant oroad, är det något fel med min älskling? Är jag värd att få vara mamma. Isolerar mig. Älskar. Försvinner.

Tove kommer med läppglans. Kanske knäppt men banbrytande. Jag finns. Men vem fan är jag? Syster. Med mig alltid. Syster.

Börjar jobba. Kraschar. Jag har ett barn som inte sover. Utmattningssyndrom/utmattnings depression. Blir sjukskriven, men vägrar. Vem är jag om jag inte jobbar? Mitt kall. Mamma torkar tårarna. Så jobbigt att berätta, men hon förstår.
Medicin. Maria kommer med färg, älskar mig och min son. Båda två.
Medicin. Sover. Sover.
Mindfuleness. Träffar nya vänner. Isoleringen börjar upphöra.

Mår bättre. Blir gravid igen. Tar hand om mig tusen gånger bättre. Blir ledig och hittar det jag förlorat och lite till. Fler nya vänner. Träningsglädjen. Livsglädjen. Jag som hatade att träna, nu är dess endorfiner min medicin. Inga tabletter. Träning. Men för ett år sen hatade jag det. Men jag lurade mig själv tills jag älskade det.

Är så tacksam för sambon som stått vid min sida, min fantastiska syster. Gamla vänner som stöttat. Nya vänner som lyssnat. Detta var svårt att skriva, lite naket på något sätt. Inget man pratar om. Därför blir det extra viktigt att skriva och dela för överlevnad. Min stora hemlighet.

Istället blev det klippning av Teodor och M, en sväng till liljeholmen för lite shopping, synkontroll och fika med Charlie och Empan.

Kvällen har varat i trädans tecken, i sällskap av en värld utan slut och en chokladkaka.
Sämre kan man ha det.

Jag kan inte uppdatera bloggen så ofta just nu. Det finns alldeles för mycket i mitt huvud som jag liksom inte kan skriva om. Hemligheter. Och de tar upp majoriteten av mina tankar.

Som tur är kickade jag igång med träningen igen igår, både långpromenad och gymmet. Träningsvärk i hela överkroppen idag, och ska köra ben idag. Troligtvis kan jag inte röra mig imorgon;)
Kampen för ett bättre mående har börjat, träningen är min medicin för att slå bort depressioner. Jag måste träna. Och nästa steg är att skapa förutsättningarna.

Jag har ju min sporre också, halvmaran i höst:) nu jäklar ska träningsglädjen komma tillbaka efter en tid i tårar..

Jag har varit usel på att uppdatera och kommer nog vara ett tag till. Så mycket som snurrar i huvudet som jag inte får prata om. Galet. Men.
Tids nog blir det bättre.

Jag har gett mig själv en träningspaus. Välbehövlig paus från allt.
Idag har jag jullov. Jag har inte lyckats kliva upp än, vilket är sjukt stressande. Men så fort jag reser mig snurrar det i huvudet.
Okul.

Jag som fortfarande har lite klappar kvar...

Vardagsrummets nuläge...

Dagen som gått:
Spinning 55 minuter
Lussekatter
Pasta och basilikapuckar

Barnkalas

Ont i magen.

Hemma.

Polisskolan 2.

Gos i soffan.

Tända ljus.

...sen slipning och spackling av väggar så vi kan börja måla vardagsrummet:D

Då sov äntligen T.! Givetvis avslutade W. att sova bra och vaknade 5 ggr. Jag tror att det var mitt fel för jag lät honom somna 15.30 igår i soffan.
Trött som en galen, trots att M. stått för springandet i natt.

I eftermiddag ska vi leka med J och Alexander. Jag hoppas vi kan fortsätta med våra playdates när jag börjar jobba. För nästa vecka smäller det.
Då ska jag upp 4/5 morgonar, fixa mig, äta och lyckas komma iväg. Sen vara trevlig, social och undervisa barn. Spännande!

December kommer vara en tuff månad, med delad tid på arbetsplatsen och Ts operation. Julklappshandling. Alla fikor.
Men så kommer jullovet som en belöning efter de tre veckorna, och då är vi lediga allihop.

Sen skulle jag vilja komma på ngn bra vegetarisk julmat, även om jag misstänker att lite Jansson och fisk kommer slinka ner...

" Man blir inte fri från ett beroende. Man ersätter det."

Programmet igår fick mig att tänka så mycket på övergrepp och kvinnors rädslor. Och hur snabba vi är på att döma ut varandra.
För kort kjol, för mycket/inget smink, rakade/orakade ben. Vi är ju som grupp helt besatta av varandras utseende! Och det är ofta utseendet som klandras både vid övergrepp och när något går snett. Hur många har inte stirrat påstig själva, klandrat utseendet när man blivit sviken? Han lämnade mig för att jag är tjock!

Samma sak vid övergrepp, hur mycket hade hon druckit? Vad hade hon på sig? Inbjöd hon inte till våldtäkt.
Man blir ju så jäkla trött.
Min vän Mm brukar säga "Och så undrar vi varför män styr världen, allt kvinnor gör är att bry sig om hur de ser ut!"

Tyvärr är jag inget undantag. Mitt utseende är en del utav mig som jag måste vårda för att må bra. Men jag försöker göra det mindre viktigt än min insida.

Vad det gäller dessa Brutala överfallsvåldtäkter blir jag bara ledsen. Ledsen över att det känns som om alla flickor måste lära sig slåss. Och jag med söner måste lära dem kärlek och vett.

Jag och M. tittar på TV3 dokumentär. Vi hör om tre kvinnor som varit med om övergrepp, och mellan klippen är det någon psykologitok som pratar. Jag lyssnar med ett öra när han pratar om att kvinnan kan "tjäna på" att agera passiv vid en våldtäkt. Annars stör hon gärningsmannens fantasi och plan och han kan bli ännu argare. Kanske mörda henne.

Jag säger till M. sa mannen precis att kvinnan inte ska göra motstånd vid våldtäkt utan bara kom och ta mig bara??
M. Nej, alltså han sa inte så utan menade att vissa profiler tappar kontrollen då.
Jag ba' men hur fan ska jag veta vilken profil en våldtäktsman har? Kan man fråga eller??

Alltså, jag förstår egentligen typ tanken. Förutom det om att våldtäktsmannen redan gått över gränsen. Har redan visat att han är psykopat, med allvarliga problem...

Borde man inte alltid ge kvinnor rådet att sparkas, bitas, slåss och springa? Stå upp för sin kropp och sitt liv? Och skälla på allmänheten för att ingen ingriper när de hör en annan människa skrika?

Jag blir förvirrad. Och ledsen. För alla som inte får den hjälp de behöver..