lillapillerill

Då lämnar jag vattkoppan och snorungen hemma med sin pappa och beger mig mot jobbet.
Dagens planering snurrar i huvudet...
Bihåleinflammationen känns under kontroll och jag är på hyfsat humör. Får se hur länge det håller i sig;)

Gick upp klockan fem imorse och tog mig ut på 50 minuters promenad, trots en febrig och bökig bebis under natten.
Teodor tyckte att jag var för sjuk för att gå till jobbet. ❤
Det har inte blivit så mycket vila hemma som jag skulle önskat med två sjuka barn.

Ikväll ska jag och T i af kolla på Smurfarna. Det lär behövas efter en lång dag på jobbet. Många samtal att ringa också...
2 morgnar till sen är det helg!

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/1026702/images/2013/pic_50ff851cddf2b309d39e5f0f.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/1026702/images/2013/pic_50ff851cddf2b309d39e5f0f.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/1026702/images/2013/pic_50ff851fe087c3605c1ca898.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/1026702/images/2013/pic_50ff851fe087c3605c1ca898.jpg" class="image">

Vilken jäkla skitnatt. Det blev ingen morgonpromenad, så jag får väl gå en sväng på bandet på gymmet.
Tänkte köra lite lätt, blandad styrka idag. Känner av min förkylning och mår liksom sådär halvkasst i hela kroppen.

Det är verkligen en utmaning att ha ett så tufft jobb när barnen är små och har dessa nätter. Att förväntas leverera från början till slut, 100%.
Idag blev det i alla fall ett senare tåg, jag hinner ganska precis i tid. Jag hann väcka de därhemma också, så de skulle få en okej start.

Men vad skulle man inte gett för att få vara hemma idag, gosa med min bebis.
Jag försöker att inte vara så trött när jag kommer hem, att jag inte orkar ge dem något av mig själv. Men det är svårt. Särskilt när man kommer hem vid sex-sju.

En gör så gott en kan.

Jag var nog runt 6 år när jag lärde mig att jag värderade mig själv högre än andra och att det var fel. En kompis på förskolan frågade mig " Tycker du att du ritar fint?" "ja" svarade jag. "Sluta skryt" sa hon då och mitt sexåriga jag sjönk ner i skorna.

Sen fick jag glasögon. Som om det inte räckte med att vara rödhårig, skelögd och läspa. Jag var en sådan uppenbar måltavla att inte ens min familj klarade av att inte retas.
Sen var jag duktig i skolan också. Skit. Så mellan 6-14 ungefär fick jag bara veta hur lite jag var värd.

När jag kom till gymnasiet hämnades jag på världen och startade konflikt efter konflikt. Prövade mina vänner, för inte kunde väl någon vilja vara med någon som mig.

Hur gör jag för att inte smitta mina söner med denna usla självkänsla? Visserligen börjar den bli bättre men... Jag skulle så gärna vilja ge dem en bättre uppväxt, så att de inte behöver stjäla eller slåss för att hävda sig. Men hur gör man?

Jag tänkte bara lyfta och diskutera lite vad jag anser vara föräldrars ansvar lite såhär på morgonen/förmiddagen.

Som förälder måste man göra sitt yttersta för att tillfredsställa barnens primära behov. Ge föda, byta bajsblöjor och ge närhet och bekräfta barnet. Det är en förälders förbannade skyldighet att älska sitt barn no matter what.
Detta är inget konstigt, men föräldrarollen innebär så mycket mer.

Som förälder bör man vägleda sitt barn, lära dem vad som är ett okej beteende och tillrättavisa sitt barn när det till exempel är oförskämt mot andra eller brukar fysiskt våld. Som förälder bör man ta sitt ansvar för att barnet ska växa upp till en sund människa med goda värderingar. Detta är inte lätt, men det är ens ansvar.

När barnet börjar skolan har man som förälder ansvar för att ha en god relation med skolan. Man ska veta att man lämnar sitt barn i goda händer och som de personer som står barnet närmast är det ens ansvar att veta att barnet har det tryggt. Vet man inte det eller tycker man inte det ska man byta plats för dem.

Ens föräldrajobb tar inte slut när barnen blir stora. Man måste fortsätta vägleda och trösta sitt barn. Ibland behöver även stora vara små. Sen om man har turen att bli mor- och farföräldrar fortsätter ens jobb in i nästa generation.

Att vara förälder är ett livstidsjobb. Det kanske man ska tänka på innan man skaffar barn.

05.30.
Behöver jag säga mer?
Behövs ytterligare bevis på att Jantelagen existerar än att allt går åt skogen så snart man skriver att det går bra?
Over and out.

Jag har inte vågat skriva om detta, men mina hjärtan har lagt till sig med att sova till 7-8 på morgonen. Lagom till när jag börjar jobba #mittlivutansovmorgon#

Sen har båda två lärt sig att promenera över till oss på natten eller tidig morgon när de vaknar. Även om det blir trångt och framförallt den lilla gillar att spöa en på natten är det otroliga framsteg från att under drygt 4 års tid vakna utav skrik flera ggr per natt! Jag fattar ibland ärligt talat inte hur vi överlevt tiden med Teodor, sen en baby på det.
Men det gjorde vi.

Det ska dock investeras i en större säng så snart vi får råd, 2 dm till vore ju inte fel... Nu hoppas jag bara att det inte ska bli värre igen. För det är skillnad på trött och trött!
Jag känner ju tom att jag kommer fixa att ställa klockan på 5.15 och ta en morgonpromenad, tro mig, det har aldrig varit aktuellt tidigare. Tanken har funnits men bara gett ångest!
Men. Håll tummarna för fortsatt framgång!

Så då var vi framme. Vid sista veckans sista dag som föräldraledig. Ligger bredvid ett snarkande litet barn. Min bebis har blivit stor. Snart 16 månader gammal! Eller, om två veckor;)

Väldigt mycket blandade känslor susar i detta mammahjärta. Jag vet att det kommer vara jättebra för M att vara hemma. Det kommer gå otroligt bra, jag vet det! Och mina små killar kommer att få en fantastisk relation till sin pappa. Och jag älskar att dela mitt liv med en man som vill vara med våra barn, som gillar att gå med dem på kalas och leka med dem.

Det kommer gå bra för mig på jobbet också. Jag älskar att vara lärare. Det är det jag är. Jag älskar att läsa böcker med barn, hjälpa dem att lära sig saker och se hur de utvecklas och växer upp. Det är en stor del av mig, undervisningen och fostran. Och, jag är säker på att det blir bra.

Samtidigt vill jag bara rymma iväg och sätta mig på en avlägsen strand och bara krama dessa fina pojkar tills tiden rinner ifrån oss. Knasboll någon?
Jag kanske egentligen bara vill frysa tiden? För ingen vet hur länge de låter mig dela deras värld...

Först något helt annat. W har sovit hela natten även inatt, han kom dock inte i säng förrän 20.45 igår efter ett hejdundrande kalas.
T fortsätter sova dåligt dock. Men till slut sov båda till 07.10 idag. Vi sitter i soffan, extremt tröga i starten framför Fåret Shaun. Typiskt att de börjar med ett sådant angenämt beteende precis innan jag börjar jobba. Fräckt.

Vad står på hemmafruagendan idag då? Betala lite släpande räkningar, städa av och en promenad i rusket. Promenaden blir först på eftermiddagen eftersom mitt sällskap hoppade av och vi gärna vilar på förmiddagen här.

Det blir helt enkelt inte mer spännande än såhär ;)

Så länge sov W inatt i sträck! Otroligt! Minns inte när det hände sist. Själv fick jag sova 21-03.45. då Teo stökade...
Ändå en bättre natt än på länge!
Sovit nästan 7 timmar utan att någon stört mig.. Sen vaknade jag såklart ett par ggr på rutin... Men det är inte samma sak.

Idag känns det som om jag blivit överkörd av ett tåg. Trött och värk i kroppen av förkylningen som inte vill ge med sig! Jag vill träna... Men. Först vila. Kanske pressar till ikväll och kör gårdagens benpass idag istället, efter vilan.

I eftermiddag ska vi till barnens bästa kusiner! Tilde fyller 6 år idag! Hon får två klänningar och en bok.

Nu, snart, försöka ta tag i frukostsituationen...

När man inte får sova producerar kroppen mer stresshormon som kan göra det svårare att gå ner i vikt. Så. När jag inte går ner vet jag varför.

Men. Sömnbristen är knäckande! W vaknade 3 ggr inatt. Teo kom in vid 3. Det är tortyr. Trots att det inte är den värsta natten vi haft.
Men jag är så trött. Så trött att huvudet snurrar och jag mår illa. Idag måste jag vila med W, trots att jag behöver promenaden och att städa. Idag måste jag ligga ner.

Jag mår så uselt. Så trött. På fyra och ett halvt år är det inte många ggr jag sovit en hel natt. Tyvärr berövar det så mycket från den korta fina tiden man har med sina små. Kortare stubin. Mindre ork.

Offertanke: Varför sover inte mina barn?

Kör spikmatta igen på mammamagen. Men nu mest för att det är lite skönt! 10 minuter blev det! Imorgon startar jag proteinkicken!
Men det är så svårt att få i sig så mycket som vissa rekommenderar utan kött... Så jag får göra mitt bästa helt enkelt!

Provade ngt nytt vid ensamnattningen idag. T. pockade på uppmärksamhet och gnölade när jag skulle lägga W. Jag började koka och höll på att bli rasande. Sen tänkte jag på ABC kursen och bytte strategi. Total ignorering och istället fokus på W.

Resultat? T lämnade rummet. Kom tillbaka, satte sig och var tyst på sin säng tills jag reste mig.
Sen hade vi urmysigt! Pysslade i hans piratbok, kramades och läste saga.
Så peppad att jag gjorde 9 30 sekunders plankor efteråt!

Jag funderar. Ibland känns det som om föräldrar tävlar. Dubbelt.
Med andra om hur fantastiska ens barn är. Med sin partner om vem som drar det tyngsta lasset.

Jag har turen att dela mitt liv med en man som lyssnar till min frustration. Jämställdhetsfrågan är hetast här hemma, jag gillar inte att känna mig som en husslav.
Jag fattar att det blir jag som dammsuger mest, tvättar mest, sköter de mesta matinköpen mm. Det är ändå jag som är hemma just nu.

Men jag vill ha ett större samarbete kring plockandet, detta non-stop arbete, diskmaskin, kläder. Igår exploderade jag. Och imorse kom jag upp till ett iordningplockat hem! Det är kärlek.

Så mycket bättre blev min dag!

På riktigt! Två veckor kvar tills jag ska börja arbeta... Ser pigg ut, inte sant?!?!!

Idag är det söndag. Ett ikeabesök står på agendan! Teodor ska få en stor säng! Vi känner att vi måste flytta W ur spjälsängen innan han klättrar ur den själv...

Igår var vi på 30-årskalas med barnen. Jag och T. ville inte gå hem. Tjugo över åtta redan bar det ändå iväg hem! Det innebär begränsningar att ta med barn på fest men det var väldigt trevligt i alla fall!

Ikväll blir jag gräsänka. Från innan middagen till sent då M. ska äta ute och gå på bio!
Imorgon är det dags att springa igen:)

En sådan där dag. På gymnasiet hade jag en vän, A., som när hon kände sig lite låg tog en mental vilodag. Det skulle jag vilja ha. Jag minns inte när jag hade lyxen att vara helt ensam en hel dag sist. Var väl sisådär fyra år sen kanske.

Det är lite tabu över det. Att vilja vara ensam. I fred. Det skiter jag dock i. Det verkar framförallt vara omöjligt att få till... För många måsten som vanligt!

Jag försöker dock göra så gott jag kan. Jag avbokar det jag kan för jag behöver vilan. Rensa huvudet.

Jag ska försöka ta en promenad när M kommer hem, så jag får en stund i fred.
Btw så sov T. hela natten i sin säng i natt..:)

Och min syster är bäst. Skickade ett sms till henne idag och skrev att jag kände mig som världens sämsta mamma. Hon ringer tillbaka och öser beröm "jag fattar inte att du orkar när du aldrig sover, när ni aldrig sover!" kärlek!

Min son är livrädd för monster. Ikväll körde jag peppning! Du är ju bäst i världen! Du behöver inte vara rädd för något!

"Men sen kommer spökena och monstren, de blir inte rädda för de skräms"

Hjärtat. Vad fan ska man göra?
Nu skolk från duktighetens och lite godis...

Dagen har jag och W. tillbringat med en gammal vän till mig. Faktiskt den vän jag har som känt mig längst, sen runt jag var 3-4 månader skulle jag tro.
Hursomhelst var det verkligen rätt sällskap för dagen, jag blev lite smittad av hennes lugn och känner mig fantastiskt glad.

Vi gick på en 7 km promenad och åt en mumsig soppa till lunch med chili, wokgrönsaker och nudlar. Sen blev det banan till mellis, pasta, broccoli och hollandaise till middag. Eftersom Teo köpte en ananas igår blev det efterrätt idag:)

Dagens roligaste händelse var att jag tappade byxorna på promenaden. Inte helt dock men det hann bli kallt om rumpan innan jag reagerade... Dags att köpa en annan strl kanske..

03.14
Då försökte W. ta morgon. Han härjade och var allmänt arg. Han höll på att väcka T. som just nu drömmer mardrömmar varje natt och sover i vår säng.
Stackars M. fick ta W. då jag höll på att få ett sammanbrott. Nu har jag gått länge utan sömn igen.
Träningen hjälper, men sömnbrist är inte att leka med. Ett tag nu har det varit så att antingen den ena eller den andra stökar. Och nu båda två.

Jag fungerar dock så fantastiskt att jag faktiskt FUNGERAR ändå. Till slut. M. med. Det farliga är ju att man då kör slut på sig själv alldeles. För så länge man funkar, funkar man...
Innan jag fick barn var det inte så. Kroppen varnade mycket tidigare. Nu är det som om den fungerar med de små livens kärlek som bränsle.

Det blir till att vila idag. Långpromenaden behöver jag. Men resten av dagen blir det inte många knop. Jag tror T. håller på att få W.s förkylning. Stackars hjärtat! Han kommer inte gilla att behöva vara hemma från förskolan.

Igår var det tre veckor kvar till min första arbetsdag. Det drar ihop sig :)

Jag såg ju som sagt TV3 dokumentär igår. Imorse 07.15 ringde jag syrran i panik! Vi måste lära min systerdotter försvara sig. Hon fyller sex.
Detta är anledningen till att jag oftast stoppar huvudet i sanden och gömmer mig från verkligheten. Nu är jag ju skitskraj att någon ska skada våra barn.

Och jag vill inte leva i en värld där man tänker på att man måste lära barn (framförallt tjejer) att slåss för rätten till sitt liv. Jag hatar att jag alltid tar "den säkra" vägen hem. Rädd för världens alla idioter, psykopater och spöken!

Så sitter jag och fostrar två av framtidens ljus. Jag försöker ösa kärlek över dem, ge allt jag kan. Ändå slåss de dagligen. Varför de vill testa och göra illa varandra vet jag en del om, men jag tänkte dela med mig av ett tips från den fantastiska ABC kursen vi går. Vi försöker bara helt enkelt att uppmärksamma det positiva, lyfta och stärka det för att få se mer av det.

Barnen är ju framtiden. Och jag vill att framtiden ska se annorlunda ut än nutiden. Alltså måste jag ändra min fostran och inte bara göra det andra gjort när de fostrat mig. Och det är så jäkla svårt...

Ok. Jag ska göra det. Jag ska skriva min bok om livspusslet och mödraskapet. För min egen skull. Sen får jag se vad jag gör åt den;)
Med största sannolikhet blir jag inte publicerad haha.

Men jag behöver nog skriva det för att släppa det. Släppa hur jag fullkomligt raderade mig själv när jag fick barn. Såpass att jag inte ens räknade in mig själv i vår månadsbudget och helt glömde bort vem jag var. Och vad jag tyckte om att göra. Om hur sömnbristen påverkade mig. Om att börja jobba och att känna att ens bästa inte duger någonstans.

Och om att så småningom komma ut på andra sidan, och inse att man gillar helt andra saker än innan. Att man har FÖRÄNDRATS. Och man vill ta plats igen. Hur lyckas man med det när man en gång raderat sin plats?