När jag lärde mig mitt eget värde...
Jag var nog runt 6 år när jag lärde mig att jag värderade mig själv högre än andra och att det var fel. En kompis på förskolan frågade mig " Tycker du att du ritar fint?" "ja" svarade jag. "Sluta skryt" sa hon då och mitt sexåriga jag sjönk ner i skorna.
Sen fick jag glasögon. Som om det inte räckte med att vara rödhårig, skelögd och läspa. Jag var en sådan uppenbar måltavla att inte ens min familj klarade av att inte retas.
Sen var jag duktig i skolan också. Skit. Så mellan 6-14 ungefär fick jag bara veta hur lite jag var värd.
När jag kom till gymnasiet hämnades jag på världen och startade konflikt efter konflikt. Prövade mina vänner, för inte kunde väl någon vilja vara med någon som mig.
Hur gör jag för att inte smitta mina söner med denna usla självkänsla? Visserligen börjar den bli bättre men... Jag skulle så gärna vilja ge dem en bättre uppväxt, så att de inte behöver stjäla eller slåss för att hävda sig. Men hur gör man?
