Konsten att vara tjej
Idag på eftermiddagen har jag ägnat mig åt tjejgrejer, fullt ut. Det var extremt skönt, jag har nog försummat dessa saker sdan jag blev mamma. Triviala sakr som att borsta håret känns inte så viktigt när sömnbristen på natten är ett faktum...
Får man inte sin skönhetssömn orkar man kanske inte vara en skönhet?
Jag vet inte, det känns som om jag på slutet försummat allt som haft med mig själv eller mitt eget yttre att göra.
Idag vände jag det. Hoppas jag.
Fånig som jg är så tror jag att ens yttre speglar hur man mår inuti. Eller så mår man bättre inuti av att putsa utsidan lite...
Det är intressant att jag så ofta skriver man istället för jag. Jag har inte sett någon statistik som bekräftar detta utom skoluppsatser både från kursare på lärarutbildningen och elever, men jag tror att kvinnor oftare använder man i skrift.
Det är lite som att ta udden av vad man själv tycker. Att försvaga sina åsikter. Jag ska genast försöka sluta.
=) Good luck!
Idag tillbringade jag i alla fall dagen med min kära mor. Det kanske var det som väckte den inre kvinnan i mig. Min mamma är nämligen extremt kvinnlig. Hon dyker upp sminkad för en skogspromenad med fixade naglar.
Själv hade jag okammat hår i en tofs och förra veckans avskavda nagellack på fingrarna. Möjligtvis något av gårdagens smink kvar. Kanske.
Att vara tjej är i alla fall en konst. Först och främst krävs rätt produkter (jag är osäker på om jag funnit dessa än), därefter krävs regelbundenhet och rätt applicering. En förmåga att planera sminkning och klädval på samma sätt som man planerar när man målar en tavla. Det senare tycker jag oftast är lättare.
Okej, det är en konst att vara tjej.
Men jag skulle aldrig vilja vara något annat.
För denna konst är underbar att försöka behärska!
Får man inte sin skönhetssömn orkar man kanske inte vara en skönhet?
Jag vet inte, det känns som om jag på slutet försummat allt som haft med mig själv eller mitt eget yttre att göra.
Idag vände jag det. Hoppas jag.
Fånig som jg är så tror jag att ens yttre speglar hur man mår inuti. Eller så mår man bättre inuti av att putsa utsidan lite...
Det är intressant att jag så ofta skriver man istället för jag. Jag har inte sett någon statistik som bekräftar detta utom skoluppsatser både från kursare på lärarutbildningen och elever, men jag tror att kvinnor oftare använder man i skrift.
Det är lite som att ta udden av vad man själv tycker. Att försvaga sina åsikter. Jag ska genast försöka sluta.
=) Good luck!
Idag tillbringade jag i alla fall dagen med min kära mor. Det kanske var det som väckte den inre kvinnan i mig. Min mamma är nämligen extremt kvinnlig. Hon dyker upp sminkad för en skogspromenad med fixade naglar.
Själv hade jag okammat hår i en tofs och förra veckans avskavda nagellack på fingrarna. Möjligtvis något av gårdagens smink kvar. Kanske.
Att vara tjej är i alla fall en konst. Först och främst krävs rätt produkter (jag är osäker på om jag funnit dessa än), därefter krävs regelbundenhet och rätt applicering. En förmåga att planera sminkning och klädval på samma sätt som man planerar när man målar en tavla. Det senare tycker jag oftast är lättare.
Okej, det är en konst att vara tjej.
Men jag skulle aldrig vilja vara något annat.
För denna konst är underbar att försöka behärska!
Ååå en så söt liten pojke...jomenvisst
Ibland tror jag att min son är djävulen i förklädnad. Faktiskt. Jag vet att det låter helt löjligt... Men när han går längs med soffan mot mig med ett stort leende, jag lutar mig fram mot honom ler... Väntar på kramen som aldrig kommer. Istället får jag en smäll!
Va fan....
En gång sa någon till mig att små barn gör som de ser vuxna göra. Men jag går ju inte omkring och slår folk precis. Min lilla Teodor är visst lik mig till personligheten redan för jag tror att han gör saker för att vara rolig.
När han började slå mig (jag vet att meningen är skrattretande) så skrattade vi nämligen. Han var bara sex månader och det var ju så gulligt när han försökt klappa fint... Visst.
Min andra teori är att det är något genetiskt eftersom hans far tydligen "klappade" folk sådär trevligt i flera år. Jag undrar dock om ett sådant beteende verkligen kan vara genetiskt betingat? Är det ens möjligt?
Den tredje teorin är att han är djävulen i förklädnad. De brukar jag ofta tro på småtimmarna när han håller oss vakna. (Läs mig) För efter vi flyttat över vilden i vår säng nyper han min mage med tårna. Vänder jag mig om sparkar han mig i ryggen. Och skulle jag våga mig på att förflytta mig utom hans räckvidd bestämmer han sig för att ligga och tjuta så att ingen får sova. Optimalt.
Va fan....
En gång sa någon till mig att små barn gör som de ser vuxna göra. Men jag går ju inte omkring och slår folk precis. Min lilla Teodor är visst lik mig till personligheten redan för jag tror att han gör saker för att vara rolig.
När han började slå mig (jag vet att meningen är skrattretande) så skrattade vi nämligen. Han var bara sex månader och det var ju så gulligt när han försökt klappa fint... Visst.
Min andra teori är att det är något genetiskt eftersom hans far tydligen "klappade" folk sådär trevligt i flera år. Jag undrar dock om ett sådant beteende verkligen kan vara genetiskt betingat? Är det ens möjligt?
Den tredje teorin är att han är djävulen i förklädnad. De brukar jag ofta tro på småtimmarna när han håller oss vakna. (Läs mig) För efter vi flyttat över vilden i vår säng nyper han min mage med tårna. Vänder jag mig om sparkar han mig i ryggen. Och skulle jag våga mig på att förflytta mig utom hans räckvidd bestämmer han sig för att ligga och tjuta så att ingen får sova. Optimalt.
