lillapillerill

Jaha, då sitter man och funderar på att leva som nyttig vegan i 3 veckor och se vad det gör för hälsan. Tänkte köra igång från och med söndag, så med lite tur fylls bloggen med härliga måltider, träningslogg och före och efter bilder. Tänkte köra hårt och tacka nej till bortbjudningar, det är ju bara tre veckor...

Är mest sugen ur miljöperspektiv och hjärtperspektiv. Det är ju trots allt en kost som rekommenderas folk med hjärtproblem.

Ikväll blir det chips och dip dock, måste ju ladda inför milen;) men på söndag, då jävlar:)

Alla har vi någon gång träffat människor som är mycket medvetna om vad de gör för dumheter. Trots detta fortsätter de likt ett barn att upprepa samma misstag.

Intuitivt känner jag att man borde se dessa människor med acceptens. Men de är ju så brutalt irriterande. Denna irritation är i sin tur en stor energibov..
Energi jag inte har.

Men, för att komma i mitt livs bästa mentala form ska jag försöka jobba på mig själv, på min acceptens, avslappning och att bekräfta mig själv istället för att söka den hos andra.

Det låter ju... Lätt, eller?

Promenad 50 min -check.
Fruktstund - check.
Dammsugning - check.

Då det är ca 15 minuter kvar tills det är dags att laga lunch unnar jag mig själv att ha lite tråkigt. Skönt!
De flesta dagar är så intensiva just nu. Det händer så mycket. Och om dryga 3 månader är ledigheten över..

Egentligen borde jag leka med Wille. Men han leker med dammsugaren...
Så jag är uttråkad och njuter:) en liten stund till...

Dåliga nyheter! Vaknade brakförkyld utan ork att masa mig ur sängen. Milen på lördag... Varför? Halsont, trött och matt...
Hur kurerar man sig snabbt?

Det här håller ju inte...

Det är SÅ mycket som händer just nu. Jag blir alldeles yr...
Köpet av lägenheten verkar bli helt klart nu, vilket är skönt. Middagsgäst ikväll, milen på lördag. Hämta nummerlapp på fredag. Teo blir fyra på lördag. Fika på söndag. Besked på måndag.
Tandhygienist. Studier eller inte. Jag vill bara köra ner huvudet i sanden.

Stress. Skrik och Panik.

Denna natt har lilla skruttet bara vaknat 2ggr!

Trötta mamman fann det därför lämpligt att själv ligga vaken mellan 03-05. Kämpandes med många etiska dilemman...

Köpet på lägenheten har nu gått igenom! Wohoo!!! Så, då äger man sin lägenhet då. Det känns lite konstigt! Som om allt är en låtsasaffär... Pengarna och skulden känns inte riktig.
Och trötta mamman känner sig trött. Och nervös!

Ligger nu bredvid en sovande lilleman. Sova verkar ju vara the shit dessa dagar.. Inatt sov han 19.45-04.15! Jag trodde inte det var sant först! Sen vaknade han 06.30:)
Radion på i hans rum, och två ledljus från rusta.

Bra med sömn på dagen, igår sov han sammanlagt 2,5 h, bidrog nog också! Håll nu tummarna för att vi bryter mönstret, jag har en viktig morgon imorgon:)

Idag kulminerades känslan av att vara en hushållsslav. Jag lagade en fantastisk vegetarisk pyttipanna till middag, med förkokt potatis, zucchini, kronärtskocksbottnar och hjärtan. Till det ugnsbakade rivna morötter.
Det tog 2 timmar att laga.

Sambon kom hem, åt, badade W, gick.

Där stod jag med två skrikande barn, ett kök i kaos, tvätt att hänga och ett hem att plocka i. Älskade innebandysäsong.
Verkligen.

Och efter en vecka med kaosade nätter, suger det. Trötta mamman är verkligen trött. Så trött att köket ff ser ut som ett slagfält... Nåja, resten är fixat i af. Nu sova.

Idag gick sambon till jobbet efter en lång sommarledighet. Det är gråmulet och småkyligt och snoret rinner på grabbarna. Det är höst och måndag på riktigt!

Idag ska vi i största lugn börja återgå till rutinerna. Jag och W ska promenera upp till rusta i Västberga och handla lite efter att vi lämnat Teodor.
T inledde måndagen med att konstatera att han inte ville gå till förskolan... Hoppas det inte håller i sig och blir som förr...

W har "bara" vaknat 4 ggr inatt. Somnade om hyfsat lätt trots förkylningen och somnade om i vår säng..., får se hur detta utvecklar sig. BVC imorgon!

Vilken jäkla helg! Vilken jäkla dag!

Och, vad mycket insikter jag kommit till efter barn nummer två. För det första, man älskar alltid sina barn. För det andra, man kan ändå tycka att de är skitjobbiga!
Man kan också tycka att det är skitjobbigt att vabba, inte sova, inte räcka till. Men man älskar sina barn ändå. Och det är okej.

Vissa barn är friskare än andra. Många barn sover mer än mina. Men. Jag skulle ändå inte byta ut dem, trots att jag skämtar om det;)
Ibland måste man bara få erkänna att det är tungt. Jag är liksom inte en sån där mamma som går runt i ett lyckorus hela tiden. Jag tycker det är svårt att fostra bra människor. Och svårt att inte sova.

Inatt ska jag prova ett tips jag fick idag. Ett tips som går emot mycket annat jag hört. Det står en radio på i Ws rum. Hoppas det hjälper!

Efter en natt då W nästan sov okej är vi tillbaka i sömnlöshetens träsk... Och idag har vi barnkalas. Hurra!!
Jag måste hitta energi någonstans ifrån. Snabbt.

Eeeeehhh.

Jag läste precis en artikel om fläskköttsimport i aftonbladet. Jag känner mig faktiskt rätt häpen över att det är så okej att sakna samvete.
Det är klart billigare med importerat kött, det hajjar jag. En av anledningarna till det är att man i Sverige har lite striktare regler kring djurens tillvaro.

Okej om man saknar empati för djur. Och bara ser deras kroppar som en föda och ens rättighet. Jag tycker personligen att vi har ett större etiskt ansvar än så. Men. Det är ju inte precis som empati är den enda anledningen till att helst välja svenskt kött. Eko om det finns.

Man stoppar i kroppen inte bara djuret utan vad djuret ätit. Är grisen fullsmockad med tillväxthormon och antibiotika får du som äter det även i dig det.

Transporten för importen av dessa djur bidrar till miljöförstöring. Planeten blir förstörd medan ingen jävel orkar bry sig. Annat än om prylar och dumma ideal. Varför inte om man nu vill äta kött, välja ett bra svenskt kött? Varför inte betala några kronor extra och göra något för både djur och klimat? Det är ju helt sjukt att vi hittar kött från Brasilien i svenska butiker. Kött som bidragit till regnskogsskövling och som rest över halva jordklotet. Som knappt kostar något(vilket i sin tur innebär att någon i andra änden knappt får någon lön). Galet!! Galet!!
Det verkar så okej att sakna samvete att jag mår illa.

Att vara hemifrån när man försöker etablera nya rutiner är väl inte sådär jättesmart egentligen. Natten har väl dock varit okej, ur vårt perspektiv. W somnade vid 19.15. Sov utan att vakna till kl 23.30. Vaknade till mycket till ungefär 01. Somnade snabbt om efter ramsan varje gång dock.

Sen sov han till 04.50 då han blev mer orolig. Somnade om i min famn 05.20 och sov oroligt till 06.20.

För syrran blev det nog en värre natt. Plus att hennes två kom över vid 02-03 tiden. GullVigge kröp upp i min famn och sov där. Mysigt!
Dessvärre har jag knappt sovit alls. Gick och la mig kvart i elva. Men men. Nu är jag vaken med blöjhjältarna och tittar på Disney junior. Eller jag tittar och de leker...

Man får ju för sjutton värsta babyfebern av alla dessa bilder på nyfödingar som dyker upp. Trots att jag aldrig får sova behöver jag bara lukta på en för att glömma det...

Det svåra är ju hur man ska räcka till för fler. Pengar och ha råd med fler är nog egentligen inga problem... Och egentligen tycker jag två är lagom i denna stressade värld. Men åh vilken babyfeber jag får ändå!

Sen, trots allt är mina två det absolut bästa som finns. Så sjukt mycket kärlek i mitt trötta hjärta... Och det räcker alldeles fint att nöja sig med. I alla fall så länge;)

Jag har idag varit på Globen och inhandlat lite, framförallt födelsedagspresenter till Teo. Men rätt som det var slank det med 500 gr chokladkaffe. Så kan det gå om inte haspen är på.

Jag tvingade min syster att köpa boken Matilda av Roald Dahl till min systerdotter som precis börjat skolan. Kanske världens bästa bok.

Nu, gos med lillkillen och en kopp chokladkaffe på det...

Igår kände jag mig sååå laddad. Gjorde upp rutiner för W. Såg till att han åt och sov bra på dagen. Låg bredvid honom och kramade på honom när han sov.
Sen nattade vi honom i hans egen säng. Han klarade sig själv mellan 19.15 och 00.05 då jag gick in, sa min ramsa och stoppade om honom.
Han somnade om på nolltid.

02.45 kom Teodor upp jätteledsen, han hade drömt en mardröm och grät högt. Jag tror detta väckte W som vaknade. Jag gick in igen, ramsade, klappade. Sen vaknade han ungefär var 20:e minut fram till 04.20. Sov till 05.10. Var jätteledsen och låg och snyftade. Då. Blev jag blödig och tog honom med till mig. M fick lägga sig hos T. W stökade i trekvart kanske innan han somnade om och sov till 7.

Vad har jag lärt mig? Försök hålla på rutiner och gå på känslan. Hur mår jag idag? Som ett vrak! Men natten var ändå bättre än de senaste veckorna. Och det är alltid något;)

Fy fan säger jag bara. Välgörenhet är skitjobbigt! Sex säckar kläder, en pappkasse med skor och en med väskor! Och då har vi inte ens fixat babykläderna klart än. My god!

Slavgöra! Men Gud vad skönt det är att jag är klar med alla mina kläder. Plus att jag insett att jag inte behöver shoppa ngt särskilt. För massa snygga saker låg och gömde sig på vinden. Fan vilken attityd jag hade förr, som kunde bära upp dessa kläder. Ack den som var ung igen;))

Liiiite svårt att skiljas ifrån denna:

Bad på fb idag om råd för att få min ettåring att sova på natten. Flera vänliga människor delade med sig av olika tips och metoder, 5-minuters, Wahlgren, tassa, mindre dagssömn, mer kärlek, närhet mm. Jättebra tips!
Sen slog min dåliga jagfårintesova humor in. Så jag komponerade ihop en blandning av dessa....

Dagen kör vi stenhårt, fasta rutiner, lunch i exakt 40 minuter med tvångsmatning (vid behov). Vi sover inte på dagen, utan sparar det till natten där vi sitter tillsammans på en madrass i ett kallt och mörkt rum. Jag är där men ändå inte. Jag puttar mitt barn till sömns samtidigt som jag då och då drar ur nappen så han får skrika sina fem minuter. Då kör jag min ramsa och puttar på honom lite till.. Sen lägger jag mig nära en stund och sen kör vi om från början. Återkommer imorgon med hur det gick.

Hahaha! Detta var givetvis inte rådet jag fick. Men man måste ju få skoja lite...

Jag måste ju erkänna att det går lite sådär... I alla fall när något gör mig irriterad....

Man kanske inte kan tro det, men många av mina vänner tycker inte som jag. Men jag gillar dem ändå. Känner många lchf och gi-are. Trevliga, underbara människor. Vissa av dem det bästa jag har. Även om vi inte tycker likadant.

Däremot blir jag rasande på medier som blir så extremt enkelspåriga. Det finns inte många tips att få om man som jag inte äter mjölk eller kött. Jag torskar på ost ibland och skaldjur ibland. Men vardagskosten är rätt strikt.

Vad jag gillar bäst med min kost: jag kan äta mycket och ändå vara lagom mätt. Min mage fungerar bra. Jag har mer energi till träning och kroppen känns mindre tung efteråt.
Jag gillar också känslan av att göra något för världen och ge mina barn en bredare kost.

Hur äter resten av familjen:
De dricker mjölk och äter ost. T äter vanligt på förskolan och borta och vegetariskt hemma. W äter lite blandat, ibland skjuter jag till lite kött/fisk/kyckling till lunchen. Ibland ägg. Ibland inte. M äter väl som mig hemma, och matlåda av det till jobbet. Borta och ute äter han gärna sitt kött. Ibland lagar jag dem ngt med kött. Oftast inte.

Vi har alla olika tankar och känslor om vad vi äter. Jag vill inte hela tiden bli hjärntvättad av vissa andra perspektiv så jag gör inte heller så mot min familj. De får äta som de vill.

Vi är nu uppe i en summa av 1352:- då vi bunkrat upp med toapapper, blöjor och tvättmedel. I slutet av månaden tänkte jag dela upp inköpen i Mat och Hushåll för att räkna ut vad det kostar för oss fyra.

Tittar på Nigel på TV4, idag handlar det bara om frukt och grönt:) snacka om inspirerande!
Typiskt att det är dags att lägga lillskrutt!

Sen blir det banken i eftermiddag *håller tummarna*! Och därefter powerwalk. Ensam:)

Okej.
Jag vet att det finns jättemånga därute som bara älskar lchf. Och jag försöker att inte döma.
Det är bara det...
.... Att vårt höga proteinintag sabbar hela jäkla planeten.
Regnskog skövlas och vårt kött transporteras hit från jäkla Brasilien. Så jäkla dumt!
Till vilket pris ska folk bli smala (om de ens blir det eftersom så många andra faktorer spelar in)?
Är det okej? På riktigt? En miljard människor svälter. Svälter.

Nä. Nu blir jag sådär jäkla trött igen. Såååå viktigt att vara smal. Bli för Guds skull inte stark eller snabb. Smal.
Klart jag fattar. Det är roligare att käka biff än grönsaker. Men snälla. Tänk!

Jag tror inte jag skulle bli såhär arg om inte varenda tidning tjatar lchf. Det finns andra, mer miljövänliga sätt att tappa i vikt på. Om det är så viktigt. Det är väl jag ett bevis på. Om inget annat.

Ingen som brydde sig? Nää.

Jag vet inte hur det är för er andra, men för oss är detta med vardagspussel någon form av skämt... Och då är jag föräldraledig!
Bara det här med att två vuxna ska hinna träna, sköta om hemmet och försöka få ett litet socialt liv är ju katastrof när man samtidigt fostrar två barn, ska hinna med lekgympa och lantställe och inte får sova.

När ska man hinna träffa sin sambo? Det är svårt nog att få träffa andra generellt, så fort man har barnvakt är man uppbokad. Utom när fina vänner överraskar en med en bortafrukost.

Jag fattar faktiskt inte hur man får ihop det. Hur gör man?

Fasiken vad tiden bara springer iväg hela tiden. Så idag blir det vardagslyx med hämtmat! Dagens broccoli och potatisgratäng blir morgondagens middag istället.
Jag tappade lite energi efter att ha burit runt på chefen ett par timmar denna eftermiddag.

Det är så mycket som händer runt mig just nu, hela världen skakar (bildligt talat).
Vi verkar ha haft tur med nya förskolan i af, T vill gå dit varje dag. Och på söndag är det ett litet barnkalas med de närmsta.

Skäms över att säga det, men är fortfarande inte klar med kläderna. Däremot har vi skickat in bilder till framkallning och försökt finna lite rutiner igen.
Promenad idag 9,2 km:)

Vi (eller jag) har bestämt oss för att Teodor ska få ge en gåva när han fyller år. Han kommer få ge en get till en afrikansk familj. Det måste ju vara att fostra i rätt riktning?
Vi pratar en del hemma om att det finns barn som går hungriga. Jag frågade honom igår om han ville ge mat till hungriga barn som en av sina presenter. Ja. Sa han.

Jag önskar verkligen att sådana här gåvobrev kunde bli trendigt. Istället för märkeskläder. Eller annat strunt.
Nåja, jag får väl driva på trenden själv;), vänner, då vet ni vad jag kommer ge er och vad jag önskar mig!

Alltså, jag vill verkligen att mina söner växer upp och blir ödmjuka, snälla, lyckliga och kloka. Hur f-n gör man?

De flesta människor är ju knappt något av ovanstående... Så hur gör man?
Jag vill att de inte ska slåss, eller vara i en dum machokultur där starkast är bäst. Jag vill inte att polisen ska komma hit en vacker dag med en sönderslagen son. Jag vill inte att de ska behöva bråka och slåss.

Sen vill jag inte att de ska utnyttja andra, vara elaka eller uppkäftiga. Jag vill att de, bättre än jag ska veta när det är lämpligt att diskutera. Jag vill att de ska ha stora hjärtan och bry sig! Bry sig om de som behöver, miljön, sig själva och hela världen.

Det är så svårt att veta om man är på rätt väg eller inte. Vissa dagar tänker jag bara "oh shit! Vem Fan gav mig ansvaret över det här?" bara undrar liksom....

Ibland tycker jag nästan det är roligt hur företag duperar oss föräldrar. Ba "ditt barn förtjänar det bästa" det bästa är förstås en sprillans ny vagn för 10 000:-, svindyra kläder och tonvis med leksaker... I det fantastiskt inredda barnrummet, såklart!
För barnen blir ju givetvis lyckligare av allt detta.. Yeah right!

Men. Det är ju jäkligt svårt att värja sig. Ytterkläder och höst/vinterskor, det brukar jag låta kosta. Även om jag brukar försöka fynda kvalitetsvaror (rea vänner, rea!) så inbillar jag mig faktiskt att mina barn blir lite lyckligare om de inte blir kalla och blöta;)

Annars finns det väl egentligen bara ett fåtal saker jag tycker barn förtjänar, ett varmt hem, kärlek, obegränsat med kramar, uppmärksamhet, kläder på kroppen och mat på bordet. Och det är ju liksom svårt nog:)

Det är ju något jag är bra på: döma andra. Om inte annat kan det verka så när man läser mina inlägg. Det är inte riktigt sanningen.. Jag försöker egentligen bara vända på vad som är viktigt.

Kläder, skulle vissa av mina hjärtan säga, är mindre viktigt. Jag håller absolut med. Men. Kläder är också ett sätt att uttrycka sig själv. Estetik. Jag tycker absolut man kan investera i bra kläder. Det jag inte orkar med är att kläder hela tiden ska uttrycka status. Pengar. Och att det ska vara så jäkla viktigt.

Sen gillar jag att klä upp mig. För samtidigt som jag inte tycker status är viktigt gillar jag att känna mig fin. Det är klart undervärderat.
Men. Perspektivet är ändå detsamma. Jag gillar kläder, kläder man blir glad av. Men.
Om jag ska välja vad jag ska lägga mina slantar på så är det viktigare att göra något för miljön. Och för de som har det svårt.

Jag vill bara ha en lite bättre värld åt mina barn. En värld där alla gör vad de kan.

Människan är verkligen hysterisk emellanåt. I så många fall bryr vi oss så sjukt mycket om vad andra tycker, särskilt om vårt yttre. Med ett enormt bekräftelsebehov undrar vi om vi är snygga nog, smala nog och i rätt kläder?
Jag hade en nära vän för ett par år sedan som var mästare i detta, eller, när hon mötte folk hon brutit med kunde hon kläcka ur sig att "men jag är i af bra mycket smalare eller snyggare än honom henne!"
Vem bryr sig egentligen? Orka tävla och bry sig så mycket om andras åsikter...

.....samtidigt som det är helt okej att strunta i andra som har det svårt. Det är okej att skita i de fattiga barnen som finns i Sverige. Helt okej att klä sina egna ungar i märkeskläder och skita i ungarna i tredje världen. Allt är så jäkla MITT MITT MITT! Och man behöver bekräftelse av alla man tycker är "bättre" än en. Så man kan skita i alla som är "sämre".
Barn svälter. Köp dina märkesjeans. Titta åt andra hållet när någon tigger.
Barn svälter.
Men du är smalare än henne som du kallar din vän. Barn går hungriga även i Sverige, medan andra människor gnäller över att behöva betala skatt.
När blev det så okej att vara självisk och självupptagen?

Lillapillerill önskar sig en snällare värld. Omedelbums!

Dåså, garderoben utrensad. Säck nummer 1 packad. Plus en halv med babykläder. Vinden kvar... Och lite mer att sortera. Det ska bli kul att se hur mycket det blir att donera.
Garderoben är städad:))
Inköp gjorda:
104:- + 135:- +596:- = 835:- hittills! Mycket mat har vi dessutom, det var ju skåptomt innan...

Jag hade en väldigt intressant diskussion med min bror igår. Vi diskuterade eko-produkter.. Bananer närmare bestämt. Och det faktum att krav/ekobananer ruttnar snabbare. Sen vände vi på det, hur kommer det sig att vanliga bananer håller så länge?
Vad fan käkar vi egentligen?

Han brydde sig såklart inte. Men i alla fall.;)

Mental träning idag, promenad på 7 km.

Är det inte lite lustigt att jag varje gång jag vill förnya mig själv grips av extrem konsumtionslust?
Jag vill genast kasta ut allt det gamla och köpa andra "nya" saker. Rätt saker.

Detta är givetvis ingen god ide när man ska ha ett spartänk, ett spartänk både för plånbok och miljö.
Var kommer denna lust ifrån? Har vi ett biologiskt behov av att hamstra för sämre tider? Eller fostras vi bara in i det av samhälle och familj?

Unnar mig idag lyxen att sörja det faktum att Teodors sommarlov når sitt slut imorgon. Vi har haft skratt denna sommar, och några strider. Min lilla kille har vuxit, på längden och i sinnet. Han är inte längre min bebis. Han fyller fyra.
Denna underbara sommar har han lärt sig klättra i träd. Han har lärt sig diskutera. Han har börjat leka med andra barn på ett helt nytt sätt.

Denna sommar har han fått följa mig till Malmö, åkt tåg för första gången. Vi har haft de bästa samtalen.
Han har börjat bli mer självständig, och han och hans lillebror (lillhjärtat) har börjat hitta varandra i leken.
Imorgon tar alltså sommaren slut i den här familjen.

Det blev ingen klädsortering idag. Istället blev det godis och melankoli. Imorgon börjar rutinerna igen. Lite skönt ska det bli. Trots allt.

Idag uppskattade jag verkligen mitt hem, vår gård och mina underbara grannar. Vi träffade en ny idag, med en 14 månaders dotter. Väldigt trevligt.

Men bäst är ändå miss Mary, vars tårta vi ska äta upp idag:) en rosa prinsesstårta kom hon och lämnade häromdagen. Inte illa.

Jag har totalsänkt mina ambitioner om milen. Jag inser att jag är för ur form för att göra en bra tid... Men. Jag försöker se hur långt jag kommit. -18 kg på 8 månader. Och i maj kunde jag fortfarande inte springa efter W. Nu klarar jag i af 3 km. Utan uppehåll.
Målet är numer bara att komma runt. På riktigt. Och nästa år ska jag göra bättre ifrån mig.

I eftermiddag ska vi få familjebesök och ikväll ska jag gå igenom ALLA mina kläder. Imorgon blir det alla Ws. Sen blir det dags att donera:) först kvalitetstid och skogspromenad med T.:)

Detta med att välja välgörenhet för donation är inte enkelt. Jag vet inte hur jag ska grunda mitt val. Troligtvis blir det myrorna, men jag skulle hellre skänka barnkläderna till en plats där de används... Men men. Det viktigaste måste ju vara att organisationen är seriös.

Det finns en klädcontainer här i Älvsjö. Men jag hittade inget om den organisationen så jag vill inte...
Det är helt klart ett problem att det inte är särskilt lättillgängligt att donera...

Idag blev jag utlurad på hotellfrukost med min käreste. Det är verkligen inte varje dag man kan sitta och prata och äta utan barn. Tur att man har fina vänner som kommer in och bryter rutinerna lite:)

Resten av dagen har hittills ägnats åt terapi i form utav storstädning och träning. Eventuellt viks kvällen åt att gå igenom kläder och se vad som kan doneras...
Framförallt måste jag hitta en bra plats att donera till.

Och kanske ytterligare terapi i form utav en promenad till parken med kidsen.
Se Markus "lilla" frukost...

Det är en väldigt skön känsla, att vakna och känna "det blir annorlunda idag".
Jag har lyckats fatta några beslut på vägen.
Babykläderna ska doneras istället för att säljas. Det känns bäst!

En av de saker som inte sparas in på är träning, så nu efter frukost blir det lite styrketräning på sats. Fokus.

Om man vill ha en snällare planet måste jag själv vara lite snällare. Jag får helt enkelt inte bli så arg på dessa statusfixerade människor. Istället måste jag leva som en förebild. Visa en annan väg. Jag håller på och utvecklar en sidodröm, får se hur det går.

Jag tänkte dessutom föra lite budget på bloggen, hur har man råd att välja snällare när ekonomin tryter?
Leva snällt på budget helt enkelt. För tyvärr är ekovaror dyrare. Rättvisemärkta bananer dyrare. Och då måste jag skära i annat. Till exempel kött, och kläder.

Resultatet ska bli spännande att se!

Ibland blir jag så arg på världen att jag liksom måste kliva ur den ett tag. Som matmissbrukare har jag idag gjort det klassiska, frossat i havreglass och chips. Inte för att det är synd om mig eller så. Utan bara för att världen kan göra mig så sjukt frustrerad.

Jag har alltid varit lite allt eller inget. Och just nu känner jag mig så liten. Jag vill att världen ska se annorlunda ut för mina barn. Jag vill att andra normer. Och värderingar ska vara. Framförallt vill jag att de ska skita i andra, själva veta vad som är viktigt och bli lyckliga.

Så frustrerande! Världen är för liten och samtidigt för stor. Och människan är ego. För fixerad, ytlig och självisk.

Imorgon hoppas jag hitta ett sätt att kanalisera min frustration till inspiration.

Tittar på en dokumentär om bananindustrin och förfäras. Hädanefter kommer familjens anspråkliga banankonsumtion vara Rättvisemärkt. Alternativt måste vi flytta någonstans där vi kan ha ett eget bananträd.

Det är så jäkla mycket man tar för givet. Mina barn får leva. Och leka.
Jag har tid att fundera kring och bli störd utav pengahysteri. Vi har mat, varje dag. Minst 3 mål. Vi är friska. Jag har tid och råd att fundera kring träning. Tjura över lite övervikt.

Så små problem. Alla borde ha rätt att ha små problem. Inte svälta. Inte fattigdom.
Inte slåss för att andra inte ska profitera på en.. Hemskt!
Jag har numer inget val. Jag måste göra smarta val så vi i praktiken har råd att göra moraliska val.
Eko. Krav. Svanen. Rättvisemärkt. Inte välja billig massproduktion. Det blir min utmaning. Och kläder som håller.

Barnslig som jag är letar jag just nu efter en snäll värld till mig och mina barn. En värld som inte styrs av massproduktion, girighet och diverse statussymboler.
Vilken beboelig planet som helst duger, nära eller långt ifrån jorden spelar ingen roll.

Jag vill bara att mina söner ska växa upp utan galet habegär! Frågan är givetvis hur jag ska fostra dem då? Hur ska jag få dem förstå att barn svälter? Att barn svälter samtidigt som vi åker på semester. Att människor slåss för att få mat för dagen samtidigt som andra köper dyra kläder och bilar. Att planeten förstörs för att folk tar bilen och flyger flygplan.

Att rika tycker att det räcker att betala klimatskatt och fortsätta överkonsumera. Kasta hela saker bara för att köpa nytt. Märken. Pengar. Status.

Jag hycklar givetvis. Jag älskar själv att resa, tycker det är bekvämt att åka bil och donerar för lite pengar till svältande barn. Vad ska vi då göra?
Jag intalar mig själv att jag gör så gott jag kan, och att mina barn kommer göra som mig. Kanske.
Jag försöker att inte slösa, vare sig prylar, mat, kläder eller pengar. Jag försöker att inte vara slav under pengar.
Och jag planerar att bli bättre.
Köpa mer begagnat. Donera mer. Söka rättvisemärkta produkter.

Och läsa på. I alla fall tills någon hittar en annan planet för mig att bo på. Utan status.

Skulle, mot alla odds, ut och springa lite idag. Eftersom min stora kille drabbats av akut mammighet så skulle han följa med mig ut, på cykel.
My god! Sämre träningspass får man leta efter.

Trots detta, fick jag någon oförklarlig smärta i vänster knä. Ajajaj! Inte bra!
Nu ligger sambon och snarkar bredvid lillplutt, och jag och stora kollar in Hitta Nemo.

Trötta. Slappar.

Dålig natt inatt. Tuff dag. Ingen Löprunda idag. Promenad med bästa T istället. Det luktar så gott när det regnat!

Beställde en kalender från lr. Skönt att få det gjort! Behövde det verkligen. Jag har någon olustig stresskänsla i magen. Eventuellt behöver jag lite mer struktur i livet;)

Jag satsar på intervaller imorgon istället. Ska försöka mäkta med ett riktigt långt pass. Kanske uppemot en mil. Så får jag se vad jag går för;)
Nu mat. I fred.

Idag njuter vi av sommarens sista strålar.... Varför går alltid sommaren så fort? För fort... Trots att min ledighet fortsätter känns det lite vemodigt, eller kanske just därför?

Jag brukar annars gilla hösten, känslan av nystart. Kanske helt enkelt inte vill eller orkar starta om just nu...
Kanske vill frysa tiden istället?

Jag har läst den fantastiska hungerspelstriologin. Om jag hade nior skulle jag läsa hungerspelen med dem. Ungdomsböcker kan ju vara så bra. Jag känner mig alltid lite sorgsen när de tar slut dock... Inte så lång tid kvar till milen. Stress. Borde orka träna. Typ imorgon. Löprunda. Intervaller kanske. Sommar. Njuta.

Hemma. I soffan. Bara vi. Helt underbart!

Nog för att vi haft en fantastisk vecka på vift, varav de senaste två dygnen tillbringades i Markus mosters torp i Småland. Helt utan täckning på telefonen.
Jag har läst om barnens soltecken, ätit gott och börjat reda ut mitt huvud. Jag känner mig säker på ett annat plan, men inget jag ännu kan sätta ord på.
Men jag vet. Jag är lugn.

Minisemesterns mindre roliga? Jag har fått två getingsstick i samma ben på samma dag...

Jag sitter uppkrupen i en fåtölj och tittar på fyra lekande pojkar tillsammans med Stasia. Sambon sover ikapp lite efter två nätter ensam med Wille.

Jag har börjat träna på att äta havregrynsgröt till frukost. Idag gick den ner med lite hackade aprikoser. Räknar kcal och känner att det fungerar toppenbra! Övertrasserade lite igår på kräftskivan, men det hade jag nog räknat med!

Och det är lite svårt utan köksvåg... Men annars inga problem:)
Känner resultat i kläderna nu efter bara ett par dagar! Motiverande, javisst!

Denna sommar har den lilla familjen verkligen åkt kors och tvärs genom Sverige. Vi började med en tripp till Växjö, sen Stockholm igen och därifrån till Malung-tomteland-Mora. Borta i 10 ljuvliga dagar. Sedan hem igen och njöt av sommar i Stockholm en dryg vecka.
Till sist och syvende åkte jag och Teo ju tåg från Stockholm till Malmö.
Vi har varit vid havet och tittat på Danmark.

I eftermiddag tar vi tåget till Nässjö, för ytterligare några dagar i Småland. Sen har vi en vecka hemma innan vardagen kommer ikapp med förskola och jobb för sambon. Sommaren har verkligen varit fantastisk med fina familjen. Fylld med upplevelser att leva på under den mörka hösten.

Idag ringde Ts nya förskola för att kolla hur vi stavar hans namn inför inskolningen. Detta eftersom hon nu, nästan två veckor i förväg håller på att förbereda för honom. Detta känns som guld. Att hon dessutom avslutar samtalet med att be mig hälsa till honom känns ju fantastiskt bra!

Vi har haft en händelserik dag här i Malmö, både vädermässigt och schemamässigt, med bland annat picknick i stormen på stranden. Dessutom har han fått prova Marias derbyskridskor och rullat lite.

Hjärtat är helt slut nu på kvällen, han ser nästan i kors. Och längtar hem.

Har haft en mysig dag i Malmö, trots lite trist väder. Teo har varit härlig att resa med! Snart äter vi en tidig middag sen har fina M en annalkande derbyträning. Spännande.

Ris och ratatouille! Mums!

Imorgon 16.11 går tåget mot Nässjö-Vetlanda. Så veckan fortsätter i besökandets tecken. Skulle gärna stannat i Malmö lite mer, inte på bekostnad av det andra dock... Men världen skulle vara lite bättre, med lite mer Malmö helt enkelt!

Alla sover i den lilla enrummaren i Värnhem. Eller två av tre. Trötta mamman ligger och knapprar på mobilen... Är hon dum eller? Bäst att försöka sluta ögonen en stund till....

Sist jag åkte till Malmö blev jag 50 min sen på väg ner och 1,5 h på väg upp. Därför fick jag värdebevis på SJ som gjorde denna resa möjlig. Idag sitter jag återigen på tåget. Fast. För två timmar sedan skulle jag och Teo ha lämnat Stockholm. Hur långt har vi kommit? Flemingsberg.... Dit kunde jag ju tagit pendeln. Teodor är en riktig liten hjälte dock (i af än så länge). Vi får se hur han låter om ett par timmar... Känns jättesegt! Och trist att det aldrig fungerar med tågen, eller är det bara mig detta händer, är jag en jinx för sj?

Idag åker vi! Hela jag är fylld av en blandning mellan glädje, pirr i magen och "hoppas allt går bra" ångest! Beundrar alla singelmammor som reser ensamma med barn. Jag försöker också hitta en lugn inre plats:) Men kul ska det bli i vilket fall. Egentligen är jag ju bara så glad att T blev medbjuden att jag skulle kunna hoppa upp och ner! Sen att det blev lite dubbelstress eftersom Markus och William beger sig iväg samtidigt, med lite fler stopp dock, är kanske inte optimalt för min stressnivå. Nåja, mental träning!;) Dags att sätta fart!

Passet ikväll samlade mig verkligen. Det känns så skönt, mycket mjukare i rygg än innan. Och imorgon blir det fantastiska Maria!! <3 <3 Jag har laddat ner en shape up App för att få bättre koll på vad jag äter, idag var det för mycket fett och lite för lite av allting annat.:) tänker att allt inte behöver stämma exakt varje dag, men det känns bra att ha lite koll. Egentligen tror jag man tänker för mycket på balansen mellan kolhydrater, fett och protein, det kan ju inte vara meningen att man ska behöva räkna hela tiden.. Det mesta innehåller ju lite av varje.. Nåja. Kul att kolla lite i af. Den balanserade kroppen ska sova nu.

Teodor är väldigt exalterad inför morgondagens resa. Han håller i detta nu på att packa sin väska med leksakerna han ska ha med sig och går och sjunger att han ska till Maria. Själv är jag lite nervös. Det är första gången han och jag gör en sådan här resa tillsammans. Pirri pirr pirr! Inga galna förseningar tack! Lite småpackande kvar till imorgon. Nojjar som vanligt över vad jag kan tänkas glömma.... Nåja, snart dags för lite bodybalance. Har sett framemot passet halva dagen. Vill skingra tankarna lite. Och ladda om. Vi tog en eftermiddagspromenad hela familjen. Men då blev tankarna knappast skingrade. Hela veckan känns lite stressig. Vilket är mindre kul. Men men, snart är vardagsstressen här igen! Då hinner man inte uppleva något istället;)

Att dricka rödvin samma dag som man har sprungit intervaller var en extremt dålig ide. Att äta brie är just alltid en dålig ide för mig. Så nu ligger jag i sängen, under täcket med ont i huvudet och ont i magen som aldrig förr. Självförvållat dessutom! Hur ska jag ta mig ur detta? Hur ska jag bära mig åt för att inte straffa mig själv och fortsätta denna spiral idag? Tål att tänkas på. Sambon tvättar nu på morgonen så trötta mamman är själv med två skrikiga barn. Hej barnprogram! Ont i kroppen, ont i halsen... 1/2 flaska rött. Note to self: du klarar inte att dricka! Eller är det pga träningen? Hur som helst blir det ingen löpträning idag. Dricka vatten och stretcha känns mer lämpligt. Bodybalance it is! 19.30!

Idag blev det en chili utan carne, med schalottenlök, vitlök, paprikapulver, grönsaksbuljong, röda linser, vita bönor, krossade tomater med chili. Såååå sjukt gott! Längtar redan till lunchen imorgon då jag får äta resterna! Nomnom! Får se om det blir något springande imorgon... Hoppas det, men man har ju en del att hinna med, packning för mig och Teo 2 dagar, pannkaksgräddning, lite lek med J & A. Sen kanske body balance... Inte lätt att hinna med allt. Alltid. Men en rolig utmaning. Snart kommer grannen med lite vin. Gött!

Svettband!!:)

4.5 km intervaller 34 minuter. Mål: komma ner på 30 minuter:) känns inte omöjligt med tanke på formen idag! Sååå trött! Fan alltså! Om detta ska bli ok till slut i af:) 5 km på under 30 min vore drömmen. Så det är väl bara att fortsätta svettas. Plankan fixade jag i 51 sekunder idag, glömde mina situps så något kul(?) har jag kvar sen ikväll! Nåja, jäkligt skönt att jag kom ut i alla fall!

Min utmaning, hur får man energi till att träna när man är så trött att man mår illa? William vaknar och gallskriker minst 4 ggr per natt och vill sen gå upp 05.30. Läste om råd och förutsättningar för att minska i fett%, samtidigt som man behåller muskelmassan. Minst 8 timmars sömn per natt stod det.... Hmm. Inte möjligt mao... Fast det värsta är nog att han är trött och arg när man tar upp honom. Ramlar och slår sig. Och bara skriker. Hur råder man bot på detta? Och hur ska jag orka ta mig ut och springa med fartlek idag? Mental träning. Jag hade inte räknat med att W skulle börja sova så dåligt. Hur hanterar jag det? Jag måste nog träna, trots att jag inte orkar. För annars kommer jag må lika dåligt som sist. Så utmanar jag mig själv idag. Nu Barnkanalen.

Har tillbringat eftermiddagen med att handla, ta en lång powerwalk och experimenterat lite i köket. För första gången har jag lyckats med en hummus! Jag använde sojabönor istället för kikärtor, vitlök, lite valnöt, olivolja, salt och persilja! Nomnom. Idag blir en "rå" middag för mig, med sallad, morot och hummus. Länge sedan jag körde en rå måltid och jag ser framemot det! Grabbarna ska äta kyckling, potatis och sallad. Hummus med såklart!! Hälsoladdar med råa grönisar:) så somrigt och smarrigt! Jag har bestämt mig för att verkligen satsa på milen nu! 4 veckors satsning, sen får vi se hur långt det räcker:)

Allt som oftast vaknar jag numer på fel sida, morrar och fräser, på ett uselt humör. Jag vet inte vad som gör det... Sömnbrist förmodligen. Börjar känna ett litet sug efter att börja jobba igen, tänker på hur man kan jobba på olika sätt och vad som jag tycker är viktigast i mina ämnen. Jag är väldigt glad över detta sug, eftersom jag var osäker på om jag ville arbeta någonsin igen innan jag gick på f-ledighet med W. Njuter samtidigt av de sista månaderna hemma. Det kommer vara fantastisk. Så mycket tid jag fått med mina barn! Så långt jag kommit i mitt arbete med mig själv. Trötta mamman känner sig redo. Redo att ge allt. Och hon börjar med att vända sitt usla humör! Idag blir det sola & bada på hägerstensbadet. Sen fika med miss Mary. Sen en skön pw. Det ni!!

Idag gick det sådär med vad jag tänkte att jag skulle klara. Men istället lärde jag mig något annat. Jag lärde mig att märka att jag försökte sabotera för mig själv. Jag ville skippa träningen eftersom jag unnat mig annat av livets goda. Men jag kom iväg till gymmet i af. Och sprang. Styrkan. Den finns visst därinne i af.:) Men är det inte knäppt att jag i princip behöver föra krig mot mig själv för att arbeta mot mina mål? Att jag i detta nu har en inre kamp mot mig själv? För att jag försöker ge mig själv världens bästa present, hälsan? Man kan ju inte låta bli att förundras.

W sover så extremt dåligt just nu. Bökar, gnäller och skriker halva nätterna. Detta försämrar mina förutsättningar. Extremt. Idag skjuter jag på träningen från morgon till kväll, trots att jag vet att det är möjligt att den inte blir av. Något annat går liksom inte... Det blir ett litet prov, tar jag mig till gymmet? Klarar jag det? TAGGA! SATSA!!

Varit ensam med kidsen ikväll, utan att få ngt mindre sammanbrott. Den mentala styrkan växer;) Imorgon kommer den utmanas! Idag har jag vilat kroppen. Helt. Tog inte ens en långpromenad då jag inte vill överbelasta i nystarten. Jag har istället nojjat över tandis, vardagsrört mig, varit på stranden, värmt rester och dammsugit. Imorgon ska jag åter till gymmet och försöka springa 2,5 km. Inuti mig vill jag satsa på 3, men är nog inte redo för den utmaningen just nu. Sen blir det lunch hos "svärfar" och därefter lämnar vi W där och tar T på bio. Den här tjejen ska packa ett äpple, köpa en kaffe och hoppa snacks. Mental styrka. Jobbar jobbar jobbar. Små mål som går att uppnå.

Lugn, men inte riktigt lugn. Fick egentligen ingenting gjort under tandläkarbesöket. Det gick bra, jag gillade tom tandläkaren. Inga hål som vanligt. Oron ligger i den lösa tanden, antingen beror det på tandgnissel eller den dumma visdomstanden jag hade som växte på tvären... Därför blir jag kallad till honom igen nästa år. Skönt att besöket gick bra i af. Men jag känner mig så galet rastlös... M ska bort ikväll och just nu blir all tid uppbokad. Jag gillar ju att ha mycket, men... Är ganska trött. Skulle vilja läsa lite. Pyssla. Måla. Nåja. Försöker jobba bort oroskänslan och stressen. Mental träning.

Hej jag heter Camilla och är 29 år gammal. Jag är barnsligt rädd för tandläkare. Sist jag gick var 2 år sedan. Då fick mamma följa med. Onormalt? Javisst. Av någon konstig anledning blir jag mindre rädd när hon följer mig. Därav den "barnsliga" rädslan... Huuuaaa. Så dagens utmaning är att klara besöket utan mamma. Det måste ju vara ett sätt att bli starkare mentalt... Varför är jag då så rädd? De fem senaste besöken hos tandläkaren har handlat om akuta problem. Jag har gnisslat ner en tand på en nerv, rotfyllning, gnisslat så att käken låst sig, haft en visdomstand som vuxit på tvären, opererat ut samma tand... Usch! Problem idag? En lös tand.. Det. Kommer. Bli. Dyrt. Andas in. Andas ut. Jag SKA klara det!

Mitt liv ÄR mitt liv. Min kropp ÄR min. Mina tankar, känslor, ord och val ÄR mina. Dessvärre gör jag ibland jäkligt korkade val. Min favorit bland mina dåliga val torde vara att tycka synd om mig själv och därför trösta mig med något gott. Varför? Jo, för att jag någonstans ser godsaker som tröst eller belöning. Jag tar inte ansvar för den övervikt jag har kvar. Det är ju bara jäkligt orättvist! Varför kan inte jag äta allt onyttigt i världen och ändå vara sund och i form? Därför är det så jäkla synd om mig och jag proppar i mig godis... Logiskt resonemang? Nej. För egentligen är det ju inte synd om mig alls. Jag har ett hem. Jag har kärlek. Jag har friska barn. Jag har vänner. Jag har ett yrke där jag har chansen att inspirera. Jag har ett jobb. Valet att skaffa barn har givetvis påverkat min kropp. Det går långsammare att komma i form. Skulle jag byta mina barn mot en snyggare kropp och större garderob/mer pengar? ALDRIG! Jag träffade min drömkille när jag var 17. Då var allt fantastiskt romantiskt! Nu är det inte så romantiskt. Några års sömnbrist har emellanåt gjort det riktigt tufft. Skulle jag byta det mot ny romantik? Nej. Istället är jag tacksam över att vi har möjlighet till barnvakt. Så äger jag mitt liv idag, just nu.