lillapillerill

Att vara mamma är som att ha ett extra heltidsjobb. Det känns faktiskt så vareviga dag, särskilt påtagligt var det innan semestern från det andra jobbet, som lärarinna.

När ledigheten tog vid gjorde den det inte alls. Ingen sovmorgon, inga lediga slappardagar i solen. Joo, lite sovmorgon blev det förstås, Teodor började sova till kvart i sju på morgonen. Semestern som skulle bli i hälsans tecken blev istället i kakornas tecken eftersom jag var tvungen att jaga den lilla och därför fyllde på med lite sockerenergi... Och eftersom jag helt saknar självbevarelsedrift har det utvecklats till mycket sockerenergi. Jag som helt hade slutat med läsk och godis.

Hur som haver, nu har jag dubbel semester i ett dygn eftersom min allra käraste syster tagit min sonett dygn. 24 timmar. Varje minut kommer vara njutningsfull.

Jag misstänker dock att jag kommer vakna tidigt imorgon bitti och sakna ljudet av trummande fötter och slirande hjul... Teodor kör nämligen sin "springbil" dygnet runt här hemma. Han kan typ inte gå längre, han tar bilen överallt... :) Misstänker att det kommer inträffa ett par gånger till i hans liv. Jag minns när jag själv tog min moped överallt, til och med till Tommy som bodde hela 100 meter bort...

Idag har jag gjort något helt idiotiskt. Jag vet inte vad jag tänkte faktiskt. Hur kunde det bli på detta vis? I trettio graders värme packade jag in mig och Todden i syrrans bil och tog en roadtrip. Till IKEA, Babyland och Rusta.
Är man dum så är man...
Desutom tog jag inte med mig någon vagn så jag fick ett extra träningspass när jag försökte hindra Teo från att demolera en hammock på rusta, sno en bil och en barnvagn på Babyland, försöka bli adopterad av ett äldre pensionärspar och riva ner allt porslin på Ikea....

Jag minns en tid då shopping innebar nya kläder, lugn och en fantastisk egokänsla. Nu innebär en shoppingtur mer en fanatisk stresskänsla som inte vill släppa greppet. Svettdroppar som kryper fram ur huden och ett sjunkande humör. Jag tror att känslan till slut nästan blev klaustrofobisk. När paniken kommit krypande och allt man vill är att lämna barnet och springa hör man ordet som ger en kalla kårar längs med ryggraden.
"Mamma kom". Jag förberedde en flyktväg, beredd att rymma, men jag kastade en blick åt hållet som rösten kom ifrån. Där stod en leende liten krabat med stora blå ögon och handen utsträckt mot mig.
"Handen mamma". Mitt hjärta är fast.

Nu sover min ängel i sin säng, själv har jag fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Kanske borde ta en kopp te eller något och varva ner med lugn musik. Så fort jag får ner pulsen kommer den lilla vakna och jaga upp mig igen.

Jag har precis sett prinsessan och grodan! Vilken fantastisk film, fantastiskt dessutom att Disney äntligen fann kryphålet i frågan om en prins måste gifta sig med en prinsessa. För när någon som är kunglig gifter sig med en flicka blir hon ju faktiskt en prinsessa. Kan inte hjälpa att tänka på Kronprinsessan och Daniel. Hmm, jag menar givetvis prins Daniel. Mr Kronprinsessa. Ballskiller???

Jag som inte ens är royalist. Tyvärr är jag romantiker! Men ändå.. Jag skulle ha extremt svårt att ge upp mitt efternamn. Jag är liksom Camilla Kihlberg, inget annat. Kan inte tänka mig något annat än vara konstiga Camilla Kihlberg :) Samtidigt som jag vill gifta mig. Tror jag.  Jag kanske helt enkelt bara är schizofren?

För jag vill ha den romantiska stora kärleken. Bli ivägsvept i ett rosa skimmer... Men absolut inte på bekostnad av min identitet. Jag skulle aldrig vila bli någon prinsessa. Detta till trots har jag ju min lilla prins Teodor (som dock fyller i prinskorv när jag kallar honom prins) och min groda Markus :) En prinsessa i Tilde. En syster till narr och mig som betjänt, eller förmodligen tvärtom :)

Innan man får barn tror man att man är trött. När man är gravid får man en försmak kring vad det innebär att vara riktigt trött. Har man turen att välsignas med ett barn som helst av allt vaknar fem-tio gånger per natt inser man att man blir torterad.

Misstolka mig rätt, jag älskar min son, men ibland skulle jag mer än gärna byta bort honom, bara ett tag, tillräckligt länge för att vänja mig vid att sova igen. Jag har insett att när folk säger att en mamma alltid vaknar när barnet vaknar så talar de sanning till en viss gräns. Jag lyckades passera den. I vintras kunde inget väcka mig när jag sov. Jag svär på att ett godståg hade kunnat passera genom mitt sovrum utan att väcka mig... Trötthet. Jag älskar att sova.

Nu har vi äntligen kommit in i någon typ av rytm som innebär att Teodor sover, vaknar max en-två gånger per natt generellt. Han tar dock morgon ca 05.10. Och vill helst vara vaken till halv nio på kvällen. Skulle inte små barn sova 14 timmar per dygn? Va? Enligt mina erfarenheter så skulle jag inte tro det... Sen slår man upp en tidning, eller träffar någon pigg och alert mamma som jobbar två heltidsjobb och tycker att det är så enkelt att kombinera allt. Trots att hennes barn inte sover genom nätterna.

Varför finns det ingen acceptans kring att det är olika för alla? Varför är man svag om man inte orkar jobba heltid? Jag tycker att det är helt okej att vara trött när man inte får sova. Att ständigt väcka någon som sover är ju en urtida tortyrmetod utan like. Det är verkligen fantastiskt med flerbarnsmammor som klarar av allt. Men jag skaffade liksom Teodor för att jag ville ha honom. Vara med honom. Gosa. Inte för att jag inte skulle kunna ta mig tid för honom. Eller inte orka.

Helt plötsligt slår det mig. Jag är vuxen. Jag undrar varför det skrämt mig så mycket.
Kanske beror det på att jag har två föräldrar som uppför sig som tonåringar fortfarande? =) Kanske var det bara någon form av generell ångest. Men jag tror jag gillar det, att vara vuxen alltså.

Trots att jag ännu inte skördar vuxenlivets frukter i form av god ekonomi, hus och lyxkänsla, så gillar jag att ha ett lantställe, köra bil och vara mamma. Jag plågas inte av mammamagen, som var min största rädsla under graviditeten, och jag gillar att fundera kring vilken mat jag ska laga. Just nu går köttet bort eftersom jag vuxet nog plågas av stressmage.

Var med om något läskigt genusfärgat i måndags. Min systerdotter lekte med min son. Detta gjorde hon genom att hon lagade fika till Teodor medans han jobbade med bilen. Hmm... Det lustiga är att hennes pappa abslout inte jobbar med bilen, när hon dessutom sa att hon gjorde fika för att Teo skulle bli stor och stark kände jag mig tvungen att säga något i min häpnad. Jag frågade om inte hon skulle ta och jobba lite, så att Teodor kunde laga mat till henne. Då svarade hon mig "Det vore ju på riktigt då Milla, nu leker vi bara på låtsas"

Puh. Ännu går inte världen under....

Vareviga morgon vaknar jag på samma sätt. Till ljudet av trummande fötter. Och studsandet av den där förbaskade bilen. Det verkar som om min ett och ett halvt åring inte kan ta sig någonstans utan bil....

Vi bytte leksaksbilen mot mammas bil och åkte till Bea för att handla lite. Där passade sonen på att charma alla utom mamma. Främlingar erbjuds pussar och leenden. Mamma får stryk, kanske ett framtida yrke inom försäljning av kyssar är att vänta? Runt runt kubbade han. Själv drack jag ett par glas vin igår så jag var lite trött... Inte optimalt.

Sedan åkte vi till moster och Tilde, som nu verkar ha streptokocker (stavas det så?) så jag kan ju gissa att vi får det också. Lagom till Astrid Lindgrens värld.

Nu njuter jag av en kopp kaffe samtidigt som syrran ligger och vilar med barnen. Härligt!